En riktigt sen sammanfattning av BAT-seminariet

Jag har verkligen inte hunnit med bloggandet på sistone. Dagarna innan seminariet blev jag ordentligt sjuk och under själva arrangemanget hade jag feber och rösten försvann mer och mer ju längre tid som gick. När jag kom hem efter en lång bilresa och sen tre timmar för att hämta Deus och YipYap hos hundvakt checkade jag ut. Jag blev sjuk på riktigt och det varade i nästan en vecka. Jag har inte varit sjuk så här länge sen jag gick i skolan och är verkligen inte van. Jag hatar att vara sjuk, rastlösheten kommer efter bara några timmar och driver mig till vansinne för jag tappar motivationen när jag inte riktigt är mig själv. Nu är jag dock frisk sen ett tag tillbaks och börjar komma ikapp med allt som hamnat efter. Jag tänkte försöka sammanfatta seminariet och även om jag inser att det inte kommer att gå så bra så känns det skönt att avsluta det här kapitlet.

Veckan innan seminariet hade en massa saker strulat, demohundar hade ställt in, deltagare hade blivit sjuka och tryckerier hade klantat sig. Jag jobbade väldigt sena nätter, förbannade mina tokiga idéer och längtade tillbaks till jobbet i vården, eller till tryckpressen där man slapp ta med sig jobbet hem. Allt som kunde gå fel passade på att göra det precis veckorna innan seminariet och när vi väl skulle ställa i ordning lokalen på lördagsmorgonen fortsatte jiddret. Lokalen gick bara att boka från klockan tio, alltså tiden vi skulle sätta igång men jag hade lyckats förhandla till oss en timme att ställa i ordning lokalen. Vad de däremot inte kunde fixa var hissen som strulade hela tiden. Hissen gick från vår våning ner till garaget där utställare och vissa med demohundar hade parkerat. Att hissen fastnade hela tiden var en riktigt dålig idé som inte alls ingick i planen. Jag fick springa mellan garaget, föreläsningssalen, hissen och vaktmästaren för att låna det enda paret nycklar som fanns. En kabel som skulle vara till ljudsystemet saknades också och det var med andra ord stressigt redan innan funktionärerna fastnade i trafiken på väg till lokalen. När vi skulle öppna och släppa in deltagarna som redan fyllde upp hela trapphuset hade funktionärerna inte kommit ännu och det mesta var rätt kaotiskt. Alla funktionärer gjorde dock ett helt fantastiskt jobb och Grisha kunde börja prata tio minuter efter tänkta starttiden. Inte ultimat men ändå inte total katastrof. Medan deltagarna lyssnade intresserat på Grishas berättelse om Peanut, hennes hund som fick henne att utveckla BAT jobbade vi på i kulisserna för att få allting att klaffa resten av helgen. Det är inte helt lätt att få sjuttio personer med helt olika önskemål att trivas under en hel helg men vi var fast beslutna om att göra vårt bästa!

Att träna bort aggression och rädsla utan korrigeringar

Nu är det bara en vecka kvar till seminariet med Grisha Stewart och det mesta börjar falla på plats. Den senaste veckan har hundträning debatterats flitigt på TV och i diverse forum på internet. Jag är lyrisk över att fler och fler tar del i diskussionen och även försöker påverka sina organisationer och få media att ge plats åt något mer än de dominanstränare som synts hittills. Seminariet med Grisha kunde inte hållits lägligare än nu, när hundmötesproblem diskuteras flitigt och instruktörer sitter i TV och säger att klickerträning bara duger till att lära in trick. Det kunde inte vara längre från sanningen, klickerträning går inte ut på att vifta med köttbullar och hoppas att hunden gör rätt och det är skönt att kunna visa resultat med riktigt svåra hundar.

Jag har nämligen tjuvstartat lite innan seminariet och börjat använda BAT på en klients hund och tänkte skriva lite om honom idag. Jag har utgått från Grishas bok, hennes DVDer och klippen på hemsidan för att göra så mycket som möjligt rätt. Jag har säkert gjort fel någonstans och jag lär mig mer och mer om den här tekniken hela tiden. Ändå är resultatet klart över förväntan!

Hunden jag jobbat med är en cane corso med ganska allvarliga hund- och människomötesproblem. Det är en sorglig historia som jag hoppas kunna vända och hittills går det bättre än jag vågade hoppas när jag fick det första mailet. Monster (hundens bloggalias) gick sin första kurs hos en instruktör som enligt egen utsago arbetade med ”positiv inlärning”. Matte fick en massa träningstips som byggde på dominans, hon fick höra att hon måste bli boss över sin hund och positiv inlärning handlade i Monsters fall om att ignorera utfallen som han gjorde mot de andra hundarna. Inte helt tokigt, om det var så att det var ett undantagsfall för att man utsatt hunden för för mycket stress. Men Monster gjorde utfall rakt igenom kurstillfällena och enligt instruktören var det bra när han kollapsade och inte orkade göra utfall, eftersom han då höll på att kapitulera. Utfallen var riktigt våldsamma och både Monster och matte skadade sig vid flera tillfällen (matte bröt bland annat tummen). Ett annat råd hon fick var att ta med en käpp ut på promenad som Monster inte fick gå före, gjorde han det ändå skulle hon slå honom på nosen. Föga förvånande gick de klart kursen utan någon förbättring av Monsters beteende. Hoppet om mjuka metoder hade matte dock tappat och vände sig därför till en av de mest kända korrigeringstränarna i Skåne.

Etiketter:favvo

Läger äger!

Jag lovade en rapport från lägret i Bromölla men har haft så vansinnigt mycket att göra på sistone så jag har inte hunnit med det. Inte heller nu hinner jag skriva så mycket så jag tänkte slänga upp en artikel från lokaltidningen som kom förbi och pratade med några av deltagarna. Det är kanske inte den mest rättvisande artikeln men det kunde ju verkligen varit sämre. Alltid skoj med klickerträning i media!
Artikeln som pdf hittar du här: Sydöstran (Jag älskar rubriksättaren!)

Lägger med lite bilder också för att de säger mer än tusen år. Fantastisk helg, fantastiska människor, fantastiska hundar! Håll till godo!

Samtliga foto Michaela Neiglick

Detta bildspel kräver JavaScript.

Demohundar sökes!

I helgen arrangerade jag, tillsammans med vänner från Malmö Strays ett läger i Bromölla. Jag hade bjudit in tre instruktörer som hade den stora äran att undervisa ett gäng på tjugo glada deltagare och deras hundar. Vi höll till på nyöppnade Hallen som drivs av Gitte Hansson och sov sen på vandrarhemmet Yndegården en bit därifrån. Två riktigt fina ställen som varmt rekommenderas till alla hundintresserade. Nu sitter jag hemma igen och försöker komma ikapp med allt jobb som hopat sig under helgen.

Det börjar närma sig 31:e mars och seminarium med Grisha Stewart. Platserna har börjat fyllas upp och idag är sista dagen för rabatterad anmälan. Anmälningar som kommer in idag ger 500 kronors rabatt på deltagaravgiften. Hittills deltar människor från sex olika länder och stora delar av Sverige, riktigt roligt att kunna arrangera det här seminariet, nu måste jag bara se till att allt blir precis så bra som jag vill ha det. Att göra-listan är lång och blir längre för varje dag som går, för trots att jag jobbar på kommer jag på nya saker som måste fixas. Det är mycket jobb men det är roligt på samma gång!

Hjälp till och gör reklam för seminariet!

Idag har jag fixat med ett större arrangemang jag har på gång i månadsskiftet mars-april. Det är ett seminarium med Grisha Stewart, en amerikansk hundinstruktör som specialiserat sig på hundmötesproblematik, rädsla och aggressioner och jag ser riktigt mycket fram emot det!

Ikväll skulle jag få ihop en annons till Canis och trist nog har det dragit ut alldeles för länge på tiden för min dator har lagt av. Jag hade tur och fick låna en väns dator som hade programmet jag behövde för att göra jobbet. På fel språk, i en mac istället för pc var det lättare sagt än gjort. Jag försökte komma ihåg skoltyskan jag aldrig läste och snubblade runt i indesign på den främmande datorn där knapparna satt helt fel men det gick ändå helt okej. Från ingen aning till färdig annons på strax över en timma, inte så pjåkigt.
Nu fortätter arbetet att göra reklam och se till att fler får ta del av Grishas idéer. Jag ser väldigt mycket fram emot att se henne jobba med hundarna och ge mig ännu fler redskap att hjälpa hundar med hundmötesproblem. Jag fick hennes bok häromdagen och har precis börjat läsa den, riktigt lovande. Hon är smart, har vettiga idéer och skriver bra!

Om du inte redan är anmäld så fundera över det. Seminariet kommer vara värdefullt för alla som har hund eller jobbar med hund på professionell nivå. Grisha kommer gå igenom en massa vettiga saker och det känns som att Hundsverige verkligen behöver det här. Det är billigare om du anmäler dig innan sista februari och samlar du ihop några vänner så får ni ännu mer rabatt. Sprid gärna ordet i hundklubben, på dagiset eller bland hundkamraterna. Väl mött i Stockholm!

Mer information om seminariet hittar du här.
Vill du sprida annonsen så hittar du den här.

Malmös första Rallymixtävling!

Igår arrangerade jag och Malin från Björkhaga Hundskola Malmös allra första tävling i Rallymix. Vi hade bjudit in tävlande från Malmö och Hörby, där vi håller våra respektive kurser och startfältet bestod av ett glatt gäng hundar och människor. Vi hade dessutom lyckats locka dit en del publik så det blev en riktigt trevlig dag med gamla och nya bekantskaper!

Tävlingen gick av stapeln på asfaltsplanen där vi brukar hålla våra kurser och efter en gemensam banvandring startade alla lagom nervösa men peppade. Det var en svår miljö för alla hundarna, med en massa främmande hundar och människor, nya dofter och intryck. Särskilt svårt var de tysta och sammanbitna domarna som följde ekipagen runt banan och förde protokoll. Det var betydligt knepigare än alla hundar och människor som rörde sig runtomkring och gav deltagarna anledning att träna på något de kanske inte lagt så mycket vikt vid tidigare. Det är ju en rätt konstig situation som man inte möter så ofta i vardagen, att folk bara står i grupp och glor på en. Vår träningsgrupp har redan gjort en plan för den här delen av träningen och vi hoppas det ska märkas vid nästa tävling.

Att försöka få något vett ur Jeppe Stridh

Jag kom precis hem från en gratisföreläsning med Jeppe Stridh på Malmö Djursjukhus. Jag skulle tippa att Jeppe är en av de instruktörer i Sverige som jag har som absoluta motpol på så väldigt många sätt. Jag hade tittat lite på hans serie Hundkoll som gick på SVT för ett par år sen, läst hans bok Flockledare på två ben och kollat igenom hans videos från hemsidan samt läst hans frågespalt. Men inte minst hade jag pratat med människor som gått kurs hos honom och försökt sätta mig in i hur han faktiskt tränar. Föreläsningen var lite av en besvikelse, han pratade ingenting om sina träningsmetoder men jag fick i alla fall bekräftat att han är en rätt osympatisk herre som jag inte skulle vilja gå på kurs hos, även om han var bra med hundar.

Jag är lite kluven inför att diskutera andra instruktörer, jag pratar gärna träningsmetoder men tycker att det sällan är konstruktivt att överhuvudtaget diskutera personer. Jag har därför haft lite kval om hur jag ska återge föreläsningen på ett rättvist sätt men tänker att man får ta det för vad det är, mina intryck från dagen.

Jag hade övervägt om jag skulle ställa mina frågor på slutet, om jag skulle ifrågasätta eventuella faktafel eller bara sitta tyst och lyssna. Jag hade hemskt gärna diskuterat hundträning med honom men insåg efter en kvart att det inte skulle vara någon poäng. Det skulle knappast blivit någon diskussion för han bemödade sig inte ens att besvara de funderingar som var helt okritiska till hans metoder. Hans sätt att bemöta frågor och behandla sina intresserade åhörare var överlag väldigt anmärkningsvärt och rätt deprimerande. Han slängde ur sig nedlåtande kommentarer om framförallt kvinnor men lyckades även med konststycket att förolämpa i stort sett alla som ställde frågor genom att kalla dom dumma i huvudet eller skämta bort deras problem. När någon ställde en fråga som han inte förstod eller hade svaret på drog han till med en historia om något helt annat. När någon ifrågasatte vad han sagt tidigare förlöjligade han frågeställaren och vände sig direkt till någon annan. Jag nöjde mig med andra ord att lyssna och se på hur han behandlade sin publik istället. Jeppe försöker ju använda sig av någon slags humor och han ger mycket exempel på hur löjligt människor (framförallt kvinnor än en gång…) beter sig med sina hundar, tanken är nog att det ska vara lite tokroligt och avväpnande. Han delar gärna upp gruppen och hittar nån att peka ut som korkad, nån som smart, nån som fjollig och så vidare. Funktionen är väl, som i alla andra grupper som fungerar på samma sätt att man inte vill sticka ut och riskera att bli den som alla hånskrattar åt. Ett väldigt klassiskt sätt att få folk att inte ifrågasätta eller säga emot, flitigt använt av mobbare och översittare världen över.

Fantastisk start med nya hundklubben!

Gammal bild från rallymixträning med Malmö Strays

Igår hade vi ett sånt där fantastiskt träningstillfälle, ett sånt när man önskar att någon filmat så man kunde titta på det om och om igen och lära sig precis hur man ska göra för att det ska funka. Vi hade första träffen med nystartade hundklubben Malmö Strays och tillsammans med sex hundar och lika många människor lös vi upp vintermörkret i parken vid Malmö Stadsbibliotek.

Malmö Strays kom till när några vänner tränade rallymix på min gamla bakgård i Malmö. Vi hade inga skylthållare så skyltarna blåste omkring, hälften av hundarna hade precis lärt känna varandra, det var lite pirrigt och inte alltid perfekt, men alltid roligt!
Så, efter lite inställda träningstillfällen, spontana träffar och mycket löst snack på internet var det äntligen dags för vårens första träningsträff. Vi samlades vid bibblan och alla såg lika glada ut att se varandra. YipYap var överlycklig att träffa den ena efter den andra hunden som han gillade och skvallrade glatt istället för att dra i kopplet eller skälla (som han gjorde när han var liten!). Alla som var med hade olika mål med kvällen, vissa skulle träna rallymix eller agility, någon skulle lägga spår och köra lite uppletande av föremål i den mörka parken. Jag hade formulerat det högt ställda målet: Ha roligt och klicka för all kontakt!

YipYap har varit väldigt lättstressad i stan sedan han blev skrämd av fyrverkerier i Skurup i somras och det har varit rätt svårt att nå fram till honom mellan varven. Han har knappt tagit godis, helst stressnosat och absolut inte varit intresserad av att leka med mig.

Every day is game day!

Efter att ha insett ett och annat under en agilitykurs jag gick i december har jag haft lek som hemläxa och efter en knapp månad känner jag att det är dags att sammanfatta lite hur det gått och vad jag kommit fram till under tiden. Under kursen förstod jag bland annat hur mitt sätt att leka, och inte leka med YipYap har skapat hans vida rörelsemönster, försvårat koppelträningen och gjort leken mindre attraktiv och pålitlig som förstärkare/belöning i träningen. Nu försöker jag alltså komma till rätta med det och inser mer och mer värdet i en bra lek.

Från kursen fick jag med mig ett par viktiga saker som jag ville jobba med och under en månad har jag försökt att göra allting rätt. Som med all annan träning har det blivit som det alltid blir, ibland har man inte orken, slarvar eller glömmer bort vad man bestämt. Ibland går det för fort och man tabbar sig men det är sånt som man alltid får räkna med och försöka minimera antar jag. Det är värt ett eget blogginlägg, att hantera sina egna brister men på det stora hela är jag riktigt nöjd med min insats och inte minst resultatet!

Störst vikt har jag lagt vid att bygga värde i belöningszonen, alltså en halvcirkel från mina höfter och framför mig. Här ska alla belöningar levereras, för att bygga förväntan och få YipYap att söka sig till zonen så fort som möjligt samt använda belöningsplaceringen för att förtydliga vad det är jag vill att han ska göra. Vi har med andra ord lagt hans älskade boll på hyllan och jobbar med kamplek och gott godis. Vad som är en förstärkare avgör ju alltid hunden och det går ju att se vad som uppskattas i just den situation man befinner sig i. Om hunden inte ser lycklig ut när den belönas, upprepar beteendet som förstärkts eller försöker få tag i belöningen på något sätt så var kanske inte det rätt belöning för just det tillfället. Hemma kan de flesta hundar göra vad som helst för torrfoder, ute krävs något betydligt bättre, så varför snåla och förstöra sin egen träning?

Tankar från agilitykurs hos Fanny Gott

YipYap har blivit stor och får knappt plats i mitt knä, jag måste hålla om honom med ena handen för att han inte ska ramla ner. Det går sjukt långsamt att skriva med en hand men han ser så nöjd ut och jag har inte hjärta att flytta på honom. Tiden har gått så vansinnigt fort på sistone och jag har inte hunnit med att formulera mina tankar på bloggen, däremot har jag tränat, tänkt och utvecklats en hel del! I mitten av december åkte jag med en vän på helgkurs hos Fanny Gott på Klickerklok. Vi gick Agility Foundations, för att bygga grunden för fortsatt agilityträning och det var lärorikt och trevligt! 

Jag gillade upplägget på kursen, det var som sagt fokus på grunderna och även om jag hade läst mig till en del övningar (från framförallt Susan Garrett) och tränat hemma var det mycket som var nytt och spännande att testa. Jag och YipYap har förutom att träna hemma gått en agilityförberedande kurs på Lunds BK och deltagit i en workshop för Angelica Prytz på hundlägret i somras. Kursen i Lund hade sina poänger och jag fick ut en del av den men det kändes mest som att vi provade lite olika hinder och hoppades på det bästa. YipYap blev också rätt orolig över den otrygga och stressiga atmosfären där men det var en prövning som jag tror vi klarade rätt bra pga hans stora kärlek för agilityträningen.