Jag älskar att ha fel!

15 Dec

Jag älskar att ha fel. Jag älskar att bli överbevisad om saker jag trodde var omöjliga. I veckan var jag ute och tränade med en god vän och hennes whippet Janne, som råkar vara en av mina projekthundar till utbildningen jag går nu. Janne har lite problem med hundmöten och gör utfall och skäller om de kommer för nära eller överraskar honom. Han kan låsa sig och få panik i hundmöten men när vi tränar så jobbar vi säkert. Vi vill hela tiden kunna planera vårt nästa steg och jobba i ett lugnt tempo för att hundarna ska lära sig lita på situationen och kunna utvecklas.

Dagen till ära hade jag tagit med mig min hund Deus som medtränare, han och Janne har aldrig träffats förut. Deus kommer från en väldigt trist bakgrund och har fått panik i hundmöten, skällt och gjort kraftiga utfall. Att möta andra hundar när han är kopplad har varit det allra svåraste i hans liv men idag är han väldigt mycket tryggare och vi var fast beslutna att allt skulle gå bra. Vi visste inte riktigt hur det skulle gå, vi hade våra förhoppningar men hade sagt att om det inte funkar så bryter vi och gör nåt hundarna tycker är kul innan vi går hem. Vi möttes på en lugn parkeringsplats och började på långt avstånd. När hundarna såg lugnt på varandra klickade vi och belönade dem för att de inte skällde eller spände sig. När de kändes trygga på ett avstånd rörde vi oss närmare varandra men bara så nära att vi visste säkert att de skulle klara av det. Vi gick runt på parkeringen, hundarna letade lite godis och tog in situationen. Allteftersom det gick bra kunde vi gå närmare och till slut ge oss iväg på en promenad i de lugna kvarteren runtomkring. Jag och Deus gick först och Stina och Janne fick närma sig i den takt som Janne klarade av. Det är en härlig känsla när man ser hundarna värdera situationen och komma fram till att de klarar den, lugnt nosa på marken och ta emot godis som en bekräftelse på att de är på rätt spår. Efter en halvtimme gick Janne och Deus sida vid sida, nosade på samma fläckar, snodde varandras godis och Janne tramsade med Stina och ville busa. Hade jag gjort det här för ett år sedan hade jag föreslagit att vi skulle ses någonstans, släppa hundarna och hoppas på det bästa. Deus har alltid funkat mycket bättre lös än i koppel, som så många andra hundar och jag har därför valt den enkla vägen, släppt honom så fort vi ska lära känna en ny hund. Jag har inte vågat mötas i koppel för att jag brytt mig om honom och velat att han ska få positiva hundmöten. Jag har tvekat på att han överhuvudtaget skulle klara att träffa en hund första gången i koppel. Jag har accepterat att han inte klarar det och anpassat hans vardag därefter. Jag älskar att ha fel, att bli motbevisad och tvingas inse att jag har tänkt fel. Våra hundar utvecklas, precis som vi hela tiden och det är viktigt att vi följer med i deras utveckling. Det är så lätt att fastna i mönster, att tänka ”Min hund klarar inte hundmöten”, ”Min hund kan inte va hemma själv” eller vad det nu än må vara, som om detta aldrig skulle kunna förändras. De flesta av oss gör det hela tiden. Jag är expert på det.

För att understryka hur stort det här var för mig, att inse att jag haft fel på en så viktig punkt kommer här ett tidigt nyårslöfte: Från och med idag ska jag aldrig mer se min hund som en problemhund, jag ska aldrig mer begränsa vårt liv med mina vanföreställningar och jag ska se varje svårighet som ett utmärkt och unikt träningstillfälle. Jag ska behålla min insikt i hans begränsningar, vissa saker klarar han inte av -idag- men jag ska göra allt som står i min makt för att se till att han klarar dem imorgon. Eller kanske dagen efter det om jag är lat.

Annonser

7 svar to “Jag älskar att ha fel!”

  1. Siri 15 december, 2010 den 09:16 #

    >Yey va kul! Dom där ögonblicken är fantastiska, jag vet precis vad du menar. Tycker du skriver så inspirerande Rasmus! Jätte fin blogg!

  2. Erica 15 december, 2010 den 06:52 #

    >Vilket underbart inlägg! Jag får gåshud till och med, för att det är så fint! Vad duktiga ni är!

  3. Jessica 15 december, 2010 den 08:21 #

    >Vilket betyder att du vågar anmäla er på en spårkurs på HC, inte sant? ;-)

  4. Marie 15 december, 2010 den 08:48 #

    >Vad glad jag blir, Rasmus! Din hund är så fin, jag såg er en gång på ett övergångsställe i Malmö, bara att jag först inte såg att det var du. "Vilken fin kontakt dom två har, så ovanligt att se" tänkte jag. Så kände jag igen Deus och såg att det var du :) Känner igen mig i dina kommentarer om hundmöten, vi tränar också på det. Ha det gott! Marie och Raja (Ridgebacken) från Evas kurs

  5. Rasmus 18 december, 2010 den 09:55 #

    >Jessica: Jo men jag har nog kommit ditåt nu, ska bara hitta en som passar in datummässigt. Hittade en jag ville gå men så var det samtidigt som en av kurshelgerna med Hundpsykologiutbildningen.. Men jag snokar vidare!Marie: Gud vad jag blir glad av dina ord och så fint att du läser bloggen, minns Raja från kurs!Siri/Erica: <3 Tack!

  6. STINA JOHNSON 7 januari, 2011 den 08:32 #

    >Vilken extraordinärt gullig hund på bilden, obeskrivligt sött ansikte!

  7. frökenamanda 16 februari, 2011 den 10:29 #

    >Den där selen ser fantastisk ut! Vad är det för nån sele?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: