Arkiv | februari, 2011

Ny studie visar att stryphalsband ökar stress och dragande i kopplet

24 Feb

När jag tog hand om min rottweiler Deus drog han fruktansvärt mycket i kopplet. Han var stressad och reagerade utåt genom att göra utfall och skälla på saker han upplevde som hotfulla eller konstiga. Jag tyckte det kändes olustigt att använda halsband på honom eftersom han kunde göra flera utfall på en enda promenad och varje utfall skulle innebära en skaderisk för honom. Då visste jag inte så mycket mer än vad jag läst i någon bok och vad mitt sunda förnuft sa mig, men allt annat än sele kändes otänkbart. När jag var hos veterinären första gången höll en vän i kopplet och Deus kaosade runt i väntrummet så hon hade svårt att hålla i honom. Vi fick tips av personalen att sätta på honom ett stryphalsband. Jag blev förbannad och ledsen men hade inte tillräcklig kunskap för att säga nåt mer än ”Nej, jag vill inte utsätta min hund för det”.

Det kändes självklart redan då att en hund som drar i kopplet blir mer stressad av att ha ett halsband som sitter åt om halsen. Jag kan få panik om jag är stressad och har en tröja som är för tajt i halsen eller har råkat sätta klockan för tajt om armen och jag antar att det inte är så annorlunda för hundarna. Om trycket dessutom ökar när man försöker ta sig bort från obehaget är det inte en alltför vågad gissning att stressen ökar. Nu visar en studie från SLU att det finns ett starkt samband mellan stryphalsband och ökat stresspåslag och att en frontkopplad sele kan minska hundens benägenhet att dra i kopplet. Studien har låtit ett antal hundägare gå runt i ett ridhus med först sele och sedan stryphalsband på sina hundar. De har fått tydliga instruktioner att inte påverka hunden på något sätt, bara följa med i kopplet. Läs mer

Annonser

Från Knutby till Malmö City -Kristi Valp var hälsad!

9 Feb

Jag har gått och blivit med valp. Det gick betydligt snabbare än vad jag tänkt mig men nu är han här och livet tar en ny vändning. I måndags hämtade jag lilla bordercollien YipYap från ett jourhem där han spenderat sina första åtta veckor. Trots att jag haft mycket hundar omkring mig har jag inte haft valpar i bekantskapskretsen sen syrrans Aleija var liten för åtta år sen. Att plötsligt ha en vild valp i lägenheten blev en stor omställning men än så länge tror jag allt går bra.
Jag hade länge funderat över att ta hand om en hund till och vänt och vridit på det mycket. När jag funderade över olika möjligheter tänkte jag alltid på vad Deus skulle uppskatta mest. Han är inte direkt kräsen med hundar men vissa tycker han helt klart bättre om. Eftersom jag inte vill stödja uppfödning av djur när det finns så många hemlösa och tusentals dödas varje år eftersom de inte hittar någon som kan ta hand om dem var det självklart att jag skulle ta en omplaceringshund. De omplaceringsverksamheter jag är bäst bekant med omplacerar i stor utsträckning vinthundar, staffblandningar och bordercollies och eftersom jag ville ha en hund med mycket energi och träningslust föll valet på en bordercollie. Med tanke på Deus bakgrund och de problem han fortfarande kan ha i hundmöten ville jag ta hand om en hund på ett sätt där jag kunde minimera risken för att den nya hunden skulle ha samma problem. Läs mer