Agilityträning med Pamela Johnson

14 Nov

Idag har vi turistat lite mer, varit på stranden, sett pelikaner dyka efter fisk och ätit gigantiska pommes frites på en pir. Det är sommarvärme här, folk surfar och jag har gått hela dagen i shorts och t-shirt. Det känns lite sjukt med tanke på att jag plockat fram täckbyxorna hemma. Det har varit en lång dag men vi sitter här och jobbar (och kollar på tramsiga YouTube-klipp) fast klockan är sent.

Förutom att lalla runt på stranden och åka bil har vi träffat en annan instruktör från San Diego Freestylers, Pamela Johnson. Pam har lagt upp en massa tricks- och freestylefilmer på YouTube men hon tränar också en hel del agility och idag skulle hon ge oss nybörjare en liten privatlektion. Vi möttes upp på skolan där hon jobbar, den var stängd för helgen och vi hade en bra gräsplan med en tillhörande amfiteater där vi satt och väntade på vår tur att testa övningarna. Både jag, Martina och Emily är helt nya för det här med agility så vi körde rätt basic grejer, men roligt var det. Jag gillar verkligen att träna agility, det är snabbt och man blir svettig samtidigt som hunden blir nöjd, det är praktiskt. Jag gillar praktiska lösningar, särskilt som jag inte hinner springa själv eller träna så mycket när jag har två hundar (hur hinner folk med en familj också?). Vi körde lite bakombyten och hoppövningar som jag kommer träna mer hemma med YipYap. De satte lite granna fingret på saker som jag märkt inte funkat men inte riktigt vetat hur jag skulle lösa. Det är så bra med input från andra människor och min ambition är att alltid vara nybörjare i sinnet när jag får råd från andra, så jag tar in det utan att känna mig kritiserad eller tro att jag vet bättre. Det är så lätt att hamna i den fällan. Särskilt om man är i instruktörsrollen ofta och folk lyssnar på vad man har att säga så tror jag att det är lätt att stanna i sin utveckling. Jag är helt övertygad om att alla man möter har någonting smart att lära en och är man inte öppen för sånt så missar man så mycket.

Det var kul att se Pam träna med Twix och väldigt utvecklande att latja med Splash, hon är så lyhörd och har verkligen koll när man tränar. Jag tyckte att det gick väldigt bra för alla hundarna (Trisch, Tug och Splash alltså) trots att de bara tränat agility vid ett par tillfällen var de helt med på noterna. Det stärker min tes om att ju mer en hund kan desto lättare har den att lära och just tricksträning är ju helt fantastiskt för att stärka hundens initiativ och uppfinningsrikedom. Ju mer man tränar desto mer van är hunden vid att det faktiskt händer saker och att den är delaktig. Jag trodde förvisso att Splash skulle vara mer hjälpberoende, för Emily lockar rätt mycket i sin träning men uppenbarligen är hon duktig på att bli av med mutorna för Splash var annorlunda än jag trodde hon skulle vara. Vi har pratat mycket om det, själva mutandet och att det riskerar att göra hunden beroende av hjälpen men hon är ju medveten om det och tydlig med att mutan måste bort/omvandlas till ett handtecken snabbt. Det är spännande att träna med klickerhundar, det känns som att de fattar nya saker mycket snabbare än traditionellt tränade hundar och jag kunde höja kriterierna väldigt snabbt. Jag tycker att jag märkt stor skillnad på Deus och YipYap där också. Att YipYap som är mer klickertränad från starten tänker mer framåt medan Deus är från första hemmet bestraffad, hos mig lite lockad och mutad och ibland frishejpad och att det ställer till det lite i huvudet och blir till passivitet och frustration. Sen är ju YipYap rätt mycket mer otålig än vad Deus är och tusen andra faktorer skiljer dem åt men jag tycker det är skillnad på något vis. Oavsett vad är det så himla trevligt att umgås med hundar som testar sig fram, säger vad de tycker och kommunicerar med en. Om de vill ha något försöker de komma på hur de ska få det. Det är då man ser vad de lärt sig, vissa föredrar att ligga helt still och tigga medan andra bjuder beteenden som galna. Då är det ju bara att välja vad man vill uppmuntra, fokusera på vad man vill att hunden SKA göra, istället för att hänga upp sig på allt den INTE ska göra. Det är så mycket enklare och trevligare så jag förstår att allt fler väljer den vägen och verkar trivas bra med den. Jag kan inte begripa varför man skulle vilja spendera livet med en robot som aldrig tar några egna initiativ eller vågar försöka. Det måste ju vara tråkigt att umgås med en hund som bara gör det man säger åt den att göra. Särskilt om den gör det för att den är rädd för vad man kommer hitta på annars.

Det här inlägget blev rätt förvirrat kände jag nu, jag skyller på att dom andra druckit rom och att jag är under dåligt inflytande eller jetlaggad, det verkar funka. Tyvärr la min kamera av och vi glömde videokameran hemma så det blir varken foto eller film från agilityn men jag la med lite bilder för att visa hur jäkla fint här är!

Annonser

Ett svar to “Agilityträning med Pamela Johnson”

  1. Josefin 15 november, 2011 den 08:11 #

    Jag tyckte inte det var alls förvirrat. inte mer än vanligt i alla fall ;) snarare mycket tänkvärt. och skönt att se att du har det bra i amerikat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: