Studiebesök på ett amerikanskt hundhem

18 Nov

Igår åkte jag och Emily på studiebesök hos The Humane Society, en organisation som bland annat arbetar med att omplacera hemlösa djur. Vi tittade på deras avdelning i San Diego, där de håller i första hand hundar och katter men även mindre djur som kaniner, marsvin och reptiler i väntan på adoption. Emily började sin hundtränarbana på The Humane Society där hon volontärarbetade ett par år samtidigt som hon lärde sig en massa om hundar.

Stället vi kommer till känns väldigt annorlunda från de djurhem och omplaceringsorganisationer jag är van vid. I Sverige består de flesta djurhemmen av folks vardagsrum, i bästa fall en förfallen lada där provisoriska boxar byggts till djuren. Det här var något helt annat. På The Humane Society möts vi av en receptionist som talar om att hundarnas visningsrum öppnar om fyra minuter. Vi tar en sväng i deras butik först och köper lite prylar till hundarna. Jag hittar en ny leksaksmorot till Tug (han har en sliten gammal morot som han älskar!) och lite leksaker till de där hemma. Sen kollar vi på hundarna som sitter en och en i små rum längs korridorerna. I rummen har de en bur, lite leksaker, en skål vatten och något mjukt att ligga på. Det känns lite som ett hunddagis men med glasrutor som besökare kan kolla på hundarna igenom.
Vid fönstren finns information om hunden, där volontärerna skrivit små kommentarer och graderat hundarnas personlighetsdrag på skalor. Tanken är att besökarna ska kunna bilda sig en uppfattning om hundarna och förhoppningsvis hitta rätt hund. Volontärerna tar hundarna på koppelpromenader varje dag och de får grundläggande träning innan de placeras ut i nya hem. Det är förvånansvärt tyst i huset. Någon hund skäller på dörren, en annan har bitit sönder sin sele och i något av rummen ligger det avföring och urin på golvet, men annars är det rent, prydligt och hyfsat trevligt här. Katternas rum är lite mer ombonade, med olika teman, riktiga möbler och en ännu mer hemtrevlig inredning. Emily berättar att de försökte ha hundarnas rum i samma stil från början, men att det inte tagit lång tid innan de ödelagt rummet. Hon skrattar åt att man kunde gå förbi ett fönster och se en hund lustfyllt slita stoppningen ur en soffa eller tugga på ett stolsben. Åtminstone hade dom något att sysselsätta sig med.

I korridorerna möts vi av leende människor, volontärer och anställda samt besökare som letar efter ett djur att dela sitt liv med. Det är ljusa och öppna lokaler och en trevlig stämning, ändå känns det tungt att gå längs korridorerna. Emily förklarar hur de avgör vilka som får leva och vilka som dör. Organisationen placerar bara ut djur som de bedömer som ”Adoptable” och även om det låter självklart är det få hundar som lever upp till deras krav. Vi går förbi ett rum där de genomför en slags mentaltester på hundarna och Emily förklarade hur de går till. Testet är mer anpassat till familjeförhållanden än vad svenska MH-test är och på så vis är dom väldigt logiska men de pressar vad jag förstår hundarna rätt mycket. Bland annat använder de en gummihand för att försöka avgöra om hunden vaktar mat eller tuggben och enligt dem själva pushar de hundarna hårt för att se om de reagerar. De börjar med mat och om hunden inte reagerar lägger de i godare och godare saker och är mer närgångna med handen tills hunden reagerar. Jag kan tänka mig att hundar som i vanliga fall inte hade bitit skulle börja göra det om de blev behandlade på det här sättet. Enligt Emily avlivas också många hundar för att de är rädda för människor som dyker upp plötsligt eller ovana vid hantering. Många av de fantastiska hundar jag fått äran att dela livet med skulle med andra ord varit döda om de omhändertagits av The Humane Society istället för organisationen som såg till att de fick en andra chans.

Granne med The Humane Society ligger San Diego Animal Service, ett shelter eller uppsamlingsplats för hundar och katter. Hit kommer många av de djur som tas om hand av myndigheterna, alltså hundar som bitit, hemlösa djur eller djur som vanvårdats och beslagtagits. Att jämföra de båda ställena är verkligen sorgligt. Katterna här sitter i glasboxar stora som tv-apparater och har ingenting att sysselsätta sig med. Hundarna har inte heller mycket, de saknar möbler och leksaker, boxarna verkar städas mer sällan och de verkar inte få lika mycket uppmärksamhet. Här finns förstås betydligt fler hundar och många av dem hålls tillsammans med en eller flera andra hundar. Det är skälligare, oroligare hundar här, ett par verkar rädda, andra verkar nere, nästan avstängda. Det är svårt att undfly hundarnas anklagande ögon och jag får bita mig i läppen för att hålla tårarna tillbaks när vi går genom gångarna.

Besöket på de här två ställena påminde mig om vad som är viktigt här i livet och gav mig perspektiv på saker och ting. Besöket på San Diego Animal Service var bara sorgligt och jag önskar att jag besökt ställena i omvänd ordning för att avsluta med något som var iaf lite positivt. För det var trots allt fantastiskt att se hur det går att bygga upp en omplacerings- organisation så professionellt och jag tror det finns mycket vi kan lära oss av det. Men samtidigt var det så vansinnigt sorgligt att träffa de här hundarna så nära. Jag vet ju att det är förhållandevis få hundar som hamnar i adoptionsrummen, att en hel del redan dödats av organisationen och att ännu fler aldrig kommer hit utan dör på gatorna. Jag vet att det här bara är en bråkdel av alla de djur som överges i USA. Det gör mig så sorgsen att veta att just nu så föds det en kull någonstans, som kommer stjäla hemmer från åtta av de här hundarna. Förhoppningsvis får alla de hundarna omtänksamma hem men risken är stor att även nån av dem hamnar på gatan. När jag går längs korridorerna möter jag blickar som ber mig att ta dem härifrån. Jag känner igen den där känslan av vanmakt så väl, att inte kunna göra något mer än att säga förlåt. Jag har inte satt dem i den här situationen men jag har inte heller tagit dem härifrån så ansvaret är delvis mitt. Jag ber om ursäkt för mänskligheten, svär tyst över att världen ser ut som den gör.

Läs mer om vad du kan göra och hur vi valt att engagera oss för omplaceringshundar här.

Annonser

4 svar to “Studiebesök på ett amerikanskt hundhem”

Trackbacks/Pingbacks

  1. Från ett hundhem i Spanien -det är här jag hör hemma | R+ Hundskola - 10 juli, 2013

    […] rapport från vårt andra besök här. Läs rapport från besök på hundhem i USA här. Läs mer om omplaceringshundar […]

  2. Ett dygn på SOS hundhem | R+ Hundskola - 10 juli, 2013

    […] rapport från vårt första besök på SOS här. Läs rapport från besök på hundhem i USA här. Läs mer om omplaceringshundar […]

  3. To the rescues! | R+ Hundskola - 20 oktober, 2013

    […] rapport från vårt förra besök på SOS här. Läs rapport från besök på hundhem i USA här. Läs mer om omplaceringshundar […]

  4. Nu drar vi till Spanien igen! | R+ Hundskola - 6 juli, 2014

    […] Läs om våra tidigare besök här och här. Läs om när Rasmus var på besök på hundhem i USA här. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: