Every day is game day!

11 Jan

Efter att ha insett ett och annat under en agilitykurs jag gick i december har jag haft lek som hemläxa och efter en knapp månad känner jag att det är dags att sammanfatta lite hur det gått och vad jag kommit fram till under tiden. Under kursen förstod jag bland annat hur mitt sätt att leka, och inte leka med YipYap har skapat hans vida rörelsemönster, försvårat koppelträningen och gjort leken mindre attraktiv och pålitlig som förstärkare/belöning i träningen. Nu försöker jag alltså komma till rätta med det och inser mer och mer värdet i en bra lek.

Från kursen fick jag med mig ett par viktiga saker som jag ville jobba med och under en månad har jag försökt att göra allting rätt. Som med all annan träning har det blivit som det alltid blir, ibland har man inte orken, slarvar eller glömmer bort vad man bestämt. Ibland går det för fort och man tabbar sig men det är sånt som man alltid får räkna med och försöka minimera antar jag. Det är värt ett eget blogginlägg, att hantera sina egna brister men på det stora hela är jag riktigt nöjd med min insats och inte minst resultatet!

Störst vikt har jag lagt vid att bygga värde i belöningszonen, alltså en halvcirkel från mina höfter och framför mig. Här ska alla belöningar levereras, för att bygga förväntan och få YipYap att söka sig till zonen så fort som möjligt samt använda belöningsplaceringen för att förtydliga vad det är jag vill att han ska göra. Vi har med andra ord lagt hans älskade boll på hyllan och jobbar med kamplek och gott godis. Vad som är en förstärkare avgör ju alltid hunden och det går ju att se vad som uppskattas i just den situation man befinner sig i. Om hunden inte ser lycklig ut när den belönas, upprepar beteendet som förstärkts eller försöker få tag i belöningen på något sätt så var kanske inte det rätt belöning för just det tillfället. Hemma kan de flesta hundar göra vad som helst för torrfoder, ute krävs något betydligt bättre, så varför snåla och förstöra sin egen träning?Efter att ha bytt boll mot kampleksak och sluta snåla med godiskvalitén märker jag att han är mycket mer benägen att komma hela vägen fram till mig, han är mer på, peppad utan att vara stressig eller bete sig jobbigt. Bästa betyget är att han hoppar upp mot mig för att leka mer när leksaken försvinner. Vissa kanske hade tyckt det var jobbigt men jag vet att han kan hejda sig och har inga problem att få honom att vara lugn så allt engagemang är bra engagemang! Han får gärna bli ännu vildare efter leksakerna!

Vi har också tränat en del med leksaker på marken, alltså ”döda” leksaker som han får plocka upp på frisignal (från sitt och som externbelöning) och komma till mig för att leka med. Det funkar rätt bra inomhus, hyfsat ute i kända miljöer och inte så jättebra ännu i miljöer med mer störningar. Men vi har börjat och det känns värdefullt!

På promenaderna är det koppel på som gäller och i början var han allt annat än nöjd, YipYap är van vid att vara väldigt mycket lös. Han springer gärna fram och tillbaks och verkar tycka att det är det bästa i livet. Han har en fin inkallning och kan vända mitt i kaninjakten om jag visslar men jag har märkt att när jag har honom mycket lös så är han mindre kontaktsökande. När jag då väl sätter på kopplet kan han dra som att det inte fanns någon morgondag och det är irriterande och drygt. Och mitt fel förstås, för vi har inte tränat det så mycket som vi borde ha gjort. I perioder har jag tränat det mycket men har då också haft honom lös under rundorna vilket byggt upp hans förväntan att få springa. Träningen har fått taskiga förutsättningar helt enkelt och jag har gjort saker onödigt svåra. Nu när jag haft honom i koppel ett par veckor går träningen mycket bättre och han är mer kontaktsökande och drar inte alls lika ofta i kopplet. När jag sen tar av kopplet märker jag att han har kvar förväntan i belöningszonen och håller sig med mig för att leka och äta godis.

Det riktigt stora genombrottet i träningen kom när jag läste ett blogginlägg av Susan Garrett (läs det!) och tog fasta på hennes tankar om kamplek. Jag har försökt att alltid avsluta leken innan hundarna tröttnar (vilket de kan göra rätt fort) så jag har nog alltid lekt förhållandevis kort men nu har jag kortat ner passen ännu mer för att bygga motivation. Jag märker jättestor skillnad redan, YipYap är mycket snabbare att ta leksaken, tar den trots störningar som han i vanliga fall hade kommit av sig helt av (tåg som passerar, hundar som skäller och sådana saker). Jag har också börjat lära YipYap att byta leksak på signal, så när jag säger Japp! ska han direkt släppa och ta den andra leksaken som jag håller fram. Det här jobbade Fanny väldigt mycket med och jag tyckte det var så jäkla smart och snyggt. Det ger ett naturligt flyt i leken, hunden blir förstärkt direkt för att släppa en leksak och det skapar ett helt annat driv, för det verkar som att hunden engagerar sig mer eftersom leken snart kan ta slut. Hunden blir också van vid att komma till oss för att byta leksak och jag tänker att det borde minska benägenheten att sticka iväg på egna äventyr med leksaken. Roliga veckor det här, ser fram emot varje liten promenad och varje ny dag för varje dag är lekdag!

Ut och härja med er!

Jag har inte hunnit fota något på sistone så jag lägger in lite fina lekbilder som jag redan hade.
Fotocred till Emily Larlham, Elsa Blomster, Douglas Frisk och Julia Lindemalm!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: