Känslor i hundträningen del 1: Att inse att man är en jävla sopa

1 Jun

Oftare än vi vill spelar känslorna in i hur vi förhåller oss till våra hundar. De ställer till det och får oss att göra saker vi ångrar och i samma stund förbannar vi vårt eget humör och ångrar att vi överhuvudtaget skaffat hund. Idag började som en riktig skitdag, särskilt jämfört med i natt när jag satt och jobbade och växlade med att träna med hundarna. När sopbilen plötsligt dök upp och YipYap skällde för att någon försökte stjäla våra värdefulla sopor blev jag irriterade och ryckte tag i honom. Jag hann tänka, det här är inte rätt, det är inte konstruktivt, jag borde göra något annat, men gjorde det ändå. Hjärnan är jäkligt konstig.

Vi, precis som hundarna lär oss genom både operant och klassisk inlärning. Vi lär oss utifrån konsekvenserna av våra handlingar och de beteenden som leder till önskvärda konsekvenser kommer vi att upprepa, de som leder till oönskade kommer vi att undvika. De beteenden som tidigare lönat sig men inte längre ger utdelning kommer att släckas ut, den här logiken kallas för operant inlärning. Men det är inte bara den som påverkar hur vi beter oss, även känslorna spelar in och det är ofta de som ställer till det för både oss och hundarna. Hundträning utan klassisk inlärning hade varit lätt, man förser bara hunden med rätt konsekvenser för att den ska upprepa eller låta bli att göra något. Det går att räkna ut vad man ska göra och det följer i princip ett schema, lite som en maskin. Easy peasy tills känslorna kommer in. Och då menar jag både våra och hundarnas. Hundens känslor har det skrivits en hel del om så jag tänkte ägna det här inlägget till våra känslor.

Jag har grubblat mycket över hur man kan påverka sina egna känslor inför en händelse som normalt plockar fram det värsta ur en. Jag menar de situationer där man reagerar känslomässigt och det inte finns någon tid att resonera med sig själv. För hundarna kan det till exempel vara hundmötessituationer eller ljudrädsla och för oss kan det vara precis samma situationer, eller andra som gör att vi tappar greppet. När känslorna är för stora inför ett stimulus så är vi inte mottagliga för inlärning, vi går tillbaks till säkra beteenden som vi kan väl. Vi agerar mer instinktivt än logiskt och saker som vi egentligen hade velat göra fungerar inte. Hundar kan försöka fly, skrämma bort faran med hjälp av aggressiva beteenden eller bli apatiska, människor verkar gå tillbaks till ungefär samma beteenden (vill minnas att jag läst om en studie på det här). Många hussar och mattar som inte vet vad de ska göra i en situation går tillbaks till att rycka i kopplet, ta tag i hunden eller andra impulsiva beteenden trots att de inte hjälper situationen och oftast gör den värre. Jag vet inte om det är för att ett plötsligt obehag kan få hunden att dämpa sig för en sekund och att det ger omedelbar förstärkning till den som bestraffar eller om det är känslan av kontroll som gör att vi fortsätter fast vi inte ser något konkret resultat. Jag vet att det finns forskning på att bestraffningar utlöser liknande processer i kroppen som droger och sex. Rätt obehagligt, men kanske mer begripligt varför man agerar som man gör.

Jag har ett väldigt tydligt exempel på hur jag själv beter mig känslomässigt och irrationellt som jag tänkte bjuda på. Jag tycker det är så viktigt att diskutera känslor i hundträning eftersom jag ser det som ett stort problem. Jag har gjort ett medvetet val att inte arbeta med obehag, hot eller våld eftersom jag tycker det är både ineffektivt och oetiskt. I min träning bygger allt på glädje, samarbete och att hunden lyckas. Ändå händer det, att jag blir irriterad och i sällsynta fall arg på mina älskade hundar. För någon timme sen, när sopbilen kom hade jag precis varit ute med hundarna i trädgården och lekt lite. Det var egentligen rätt bra, jag skulle precis börja jobba med dagens sysslor och var inte irriterad. Plötsligt sprang YipYap till fönstret och började skälla, jag hann se sopbilen och ryckte tag i honom för att han skulle bli tyst. Genast vällde skuldkänslorna över mig men de hindrade inte mitt beteende (vilket hade känts mest logiskt) utan gjorde bara situationen ännu jobbigare. Känslan jag känner när han skäller är nog framförallt misslyckande så det är inte så konstigt. Jag slängde in honom i köket och sopbilen åkte och tog med sig ännu ett träningstillfälle till helvetet.
Jag blev jätteledsen och kände, precis som jag känt flera gånger förut, att jag kanske borde gå tillbaks till jobbet vid tryckpressen igen. När jag sansat mig lite och sagt förlåt till hundarna för mitt impulsiva och korkade beteende började jag tänka igenom även den här situationen. Det slog mig att jag inte testat att motbetinga den här situationen, som jag faktiskt gjort med andra saker som fått mig att tappa greppet förut.

När YipYap var lite yngre drog han vansinnigt mycket i kopplet och jag blev irriterad på rundorna vilket ledde till att jag bar honom eller lät honom gå lös för att slippa bli sur. Han lärde sig, föga förvånande, inte att gå bättre i koppel av det.
Jag insåg under en ovanligt irriterad runda, när jag burit honom flera hundra meter (han var inte minivalp alltså, utan nästan fullvuxen så irritationen var rätt stor) att det var mina egna känslor som hindrade träningen. Jag blev irriterad på mig själv som inte lyckades bättre, på YipYap som inte kunde uppföra sig och på vädret som var dåligt, på skorna som skavde, på godiset som var för dåligt, på djuren som tvunget skulle ha gått precis där vi skulle gå osv. Träningen blev helt värdelös eftersom mina egna känslor var för stora, YipYap var nog i allra högsta grad mottaglig för inlärning men jag var inte redo att lära ut. Så för att jämna ut oddsen lite tog jag med mig en chipspåse på nästa runda, lät YipYap dra bäst han ville och varje gång han började dra tog jag ett chips från påsen och berömde mig själv för att jag var så duktig. Det låter säkert både psyko och kontraproduktivt att äta chips och låta hunden dra för att lära den att inte dra men det är egentligen rätt logiskt. När ett stimuli får en annan konsekvens ändras känslan inför det stimulit, alltså när dragande hund betyder varsågod ta ett chips kommer dragandet att bli mindre jobbigt, kanske till och med trivsamt. I takt med att man blir mindre stressad av känslorna blir man mer mottaglig för inlärning och utan tvekan en bättre lärare.

När jag ätit så pass mycket chips att jag kunde börja skratta åt situationen var jag redo att träna på riktigt och sen den dagen har jag inte blivit irriterad på varken mig själv eller YipYap över koppeldragandet. Han slutade inte dra i kopplet för att jag åt chips, det hade varit alldeles för lätt (och ologiskt, jag hatar saker som är ologiska!) men vi kunde börja träna på riktigt. Jag har skaffat mig en strategi för hur jag ska träna hans beteende och beteendet har förbättrats oerhört mycket. Nu går han nästan alltid i slakt koppel och håller mycket mer kontakt med mig. Om han någon gång drar är jag inte lika känslomässigt påverkad eftersom jag fått en massa bra erfarenheter av att gå med honom i koppel (från chips och inte minst alla lyckade rundor). Vi har fått bra träningsförutsättningar istället för helt värdelösa!

Samma sak har jag gjort när YipYap skällt för uppmärksamhet, godis till mig själv varje gång han skäller (jag brukade vara helt allergisk mot hundar som skäller). Det är betydligt lättare att släcka ut ett beteende när man inte är irriterad och resultatet kom nästan omedelbart.

Tillbaks till sopbilen, för om jag hade deppat ihop helt hade jag aldrig skrivit det här inlägget. Så fort jag samlat mig lite, pratat med en god vän och gjort en plan började jag träna det där beteendet jag stört mig på så länge. YipYap skäller om han ser saker genom fönstret (inte bara sopbilar utan folk som kommer osv) och när jag tänker på det har jag aldrig försökt träna bort det utan bara gjort lite halvhjärtade insatser när det väl kommit någon. Jag hade inget gott att äta hemma så jag hittade en annan förstärkare för mig själv (och på köpet YipYap). Jag plockade fram en leksak och bad honom springa till fönstret och kolla om det var någon där. Han spanade och direkt började leken! Jag älskar att leka med hundarna (slår godis!) och ganska snabbt kände jag att känslan inför det som jag tyckt var så jobbigt blivit förändrad. Jag bad Salli gå utanför fönstret och körde samma sak med en svårare störning. Idealiskt hade varit en sopbil eller skum människa som stannade vid grinden men det här var bra nog för idag. På köpet ändrades inte bara YipYaps känsla utan även hans beteende, han ville inte längre stå och glo ut genom fönstret utan vände så fort han kom dit för att leka med mig.

En massa känslor påverkar hur vi är med våra hundar och jag tror att de flesta kan känna igen sig i att man gjort grejer man ångrar för att man själv varit ur balans (är du inte en av oss så grattis till dig!). Känslor som misslyckande, uppgivenhet, ensamhet, besvikelse, frustration, rädsla och ilska kan dyka upp när vi minst anar det, på promenad, tävlingsplan eller när träningen inte går som vi tänkt, de är nog oundvikliga. Istället för att bara träna när vi har riktigt bra dagar tror jag att vi kan förändra våra känslor och beteenden inför jobbiga situationer så det inte går ut över hundarna. Jag sa till en god vän på privatlektion häromdan att hon borde ha två godisväskor på sig så hon inte glömmer belöna sig själv. Det är kanske inte en helt dum idé, då är man alltid redo att jobba med sitt eget beteende, för det påverkar hunden mer än vi kanske tror. Det känns mer rimligt att se lite dum ut än att vara dum.

Så, sammanfattningsvis: Oavsett vilka metoder vi valt att jobba med är det aldrig bra att handla i affekt. När vi låter känslorna ta överhand gör vi ogenomtänkta saker som sällan stämmer överens med vårt mål med träningen. Så oavsett om du är en som jobbar med att belöna rätt beteende eller en som straffar bort oönskade beteenden så har du all anledning att äta chips!

Annonser

21 svar to “Känslor i hundträningen del 1: Att inse att man är en jävla sopa”

  1. Elsa Blomster 1 juni, 2012 den 05:32 #

    Bra skrivet! Jag gillar din lösning att äta chips :)

  2. Elsa Blomster 1 juni, 2012 den 05:35 #

    Bra skrivet! Jag gillar din lösning med att äta chips :) mina hundar hade dock gått fint i kopplet då, klistrade vid min sida i förhoppning om att få något, så för mig hade det funkat väldigt bra :) jag använde/använder gentle leader på diesel för att transportera oss och slippa bli irriterad.

  3. Åsa och Valle 1 juni, 2012 den 06:51 #

    Jag har en tydlig bild framför mig på dig, Yip-yap, och chipspåsen, som jag ska spara i minnesbanken och plocka fram vid behov. Insiktsfullt som vanligt!

  4. Caroline Sys Owman 1 juni, 2012 den 08:28 #

    Tack för att du delar en besvärlig situation.

    Aggression, skuld och skam är så otroligt jobbiga känslor som ju ofta väcker känslor av just…aggression, skuld och skam, en fullkomligt okreativ och ondsint cirkel.

    Att ta sig ur den med hjälp av att belöna inte bara hundvännen utan också sig själv var genialt! Ikväll blir det knake i ena fickan och Coops senaste nougatchoklad i andra:D.

    När jag tvärtröttnat på alla vardagshinder och bara önskar att allt ville flyta, lätt och ledigt, återvänder jag till Pema Chödrön, som säger så här

    “…feelings like disappointment, embarrassment, irritation, resentment, anger, jealousy, and fear, instead of being bad news, are actually very clear moments that teach us where it is that we’re holding back. They teach us to perk up and lean in when we feel we’d rather collapse and back away. They’re like messengers that show us, with terrifying clarity, exactly where we’re stuck. This very moment is the perfect teacher, and, lucky for us, it’s with us wherever we are.”

    /Caroline med Nome

  5. Monstermom 1 juni, 2012 den 09:53 #

    Haha! Självbelöning med chips har jag aldrig provat (inte med avsikt i alla fall…). Däremot har jag också tänkt på sådana här ”reagera innan man tänker”-situationer. Eftersom jag kommer från den hårda skolan har jag ju fått träna om mina automatiska reaktioner ganska ordentligt, vilket inte har varit det lättaste. Apan GILLAR ju dessutom som du säger att bli arg. De riktigt svåra responserna att träna bort är de som kommer i situationer man sällan hamnar i – där har man ju svårt att träna när det så sällan händer. Jag har tydligt märkt i vissa situationer precis det du beskriver, att medan egot (eller superegot?) tittar på och säger ”Nämen hörru, va göru!?” så har id redan tagit saken i egna händer. Jag har lånat en teknik från idrotten för det här, visualisering. Jag försöker att detaljerat och realistiskt gå igenom en situation där jag upptäckt att jag reagerar fel, och försöker nöta in en annan respons istället. Det funkar rätt bra, även om det kräver en del repetitioner. Tyvärr måste jag ju först upptäcka att jag har ett problem genom att göra något fel… Så jag har experimenterat med att visualisera en annan respons till att jag alls blir arg på hunden, en sorts safety loop, att varje gång jag känner den plötsliga irritationen säger jag omedelbart ”Jag älskar dig, Monster!”, och sist det höll på att gå på tok funkade det faktiskt! Jag hade börjat böja mig mot honom för att ryta i ordentligt, och istället såg jag honom i ögonen och sa ”Jag älskar dig” – helt automatiskt. Kan ju inte vara säker på att det funkar nästa gång, men vi kom förbi ett svårt tillfälle utan ett misslyckande och det är ju inte fy skam bara det!

    Jag tycker det är bra att du tar upp att sådana här reaktioner händer, även bland de som tränar uteslutande positivt. Skamkänslor tjänar ingen på (utom möjligen godistillverkare), och kan man prata om sådana här misstag blir det lättare att inte gräva ner sig.

  6. bason40 1 juni, 2012 den 01:49 #

    Tänk vad sopbilar kan ge oss mycket att tänka på!
    Jättebra artikel, bra anslag, härlig melodi.
    Det är bara att njuta och ta sig ett chips.
    Min lilla Lasse är liiiite försiktig i umgänget med mig men äääälskar min fru.
    Jo, när jag lekinviterar honom viftar han på svansen, men han drar inte i trasan.
    Han springer efter bollen iaf.
    Kul att läsa er!
    Benny

  7. Benita 12 juni, 2012 den 12:28 #

    Hej, tänkte höra med dig hur du gör dina formulär där man kan direkt på kurssidan fylla i sin anmälan. Tack på för hand.

    • rplushundskola 12 juni, 2012 den 01:23 #

      Det är nån funktion som finns i wordpress, där man skapar en sida, bredvid ”lägg in bild” eller vad den nu heter. Lycka till!

      • Benita 12 juni, 2012 den 09:03 #

        Tusen tack, nu hittade jag det =)

  8. Anna-Carin 31 juli, 2012 den 08:18 #

    Tack för bra text! Även om jag vet att det är ett problem är det skönt med nån mer dom kan sätta ord på just våran ilska och frustration. Senast idag fick jag ett smärre utbrott under promenaden, då Oliver har noll fokus på mig utan drar och ska fram till varje träd/buske/stolpe..ja allt annat än att gå brevid mig. Det hela slutade med att jag ryckte i kopplet rent instinktivt och skällde på honom…sen kom det dåliga samvetet. Ibland är det så svårt och bara ta ett andetag och räkna till tio. Jag handlar innan jag tänker tyvärr!

    • rplushundskola 2 augusti, 2012 den 12:45 #

      Jag vet hur det känns, det är hemskt att bli så besviken på sig själv. Fast tur är väl att man blir det om man är orättvis, annars hade man ju varit helt känslolös. Ta en runda med chipspåse och låt honom dra bäst han vill, sen går du hem och skriver en plan för hur du ska träna bort dragandet. Tänk efter hur du på bästa sätt tränar koppeldragandet och var rättvis mot dig själv och honom. Och tänk på att gå en rätt kort runda så du har lite chips kvar till skrivandet! Har även skrivit ett tips ang nosandet i Vi som tränar hos R+ Hundskola, kolla där.

  9. rose-Maria Helle 1 augusti, 2012 den 03:49 #

    Jeg synes også det er rigtig svært. Min hund reagerer voldsomt overfor andre hunde, når han er i koppel. Der er mange turister om sommeren, hvor jeg bor, og sommetider møder vi hunde både forfra og bagfra. Jeg ved, at jeg ikke skal tage fat i ham, men kan ikke se hur jeg skal klare situationen. Jeg träner rigtig mycket, men så snart han känner dom andre hundar er der ikke problem. Jeg gör fel hela tiden, men hele vinteren er der inte noget problem. Og så snart det er sommer, så starter problemet igen.

    • rplushundskola 2 augusti, 2012 den 12:43 #

      Ah, jag förstår. Vilken jobbig situation! Hur tränar du med honom nu? Alltså vad är grunden för er hundmötesträning?

      • rose-Maria Helle 2 augusti, 2012 den 09:42 #

        Jag klickertræner med honom. Og så har jag prøvet BAT, men det fungerer inte, når jag møter hunde fra begge sider, og inte kan undvike. Min hund reagerer og inden han når at komme helt ned igen, så møder vi den næste hund. Det gör at han bliver mere og mere stresset. Lige nu er jag på besøg hos vänner. Og efter et par dage, går det så jättefint med honom. Han kan gå utan koppel ved min fod, når vi møder andre hunde og mennesker.

  10. Josefine 11 augusti, 2012 den 01:02 #

    Riktigt bra och ärlig skrivet! Precis så är det känner jag! Jag ska nog börja med belöningsmetoden till mig själv , fast i situationer med min dotter på 2,5 år..Där snackar vi frustration just nu ;) Lilla vovven har man inte hunnit bli frustrerad över än(eller rättare sagt, inte hunnit bli irriterad på MIG själv i situationer med henne), men jag har en tendens att känna mig som världens uslaste människa om hunden är ofokuserad, hellre vill nosa iväg på egen hand eller titta på annat än vara med mig.. Så har det varit förr när jag tränade våra andra hundar, jag har lätt för att tappa tron på mig själv, och då blir frustrationen stor och sen blir det ju såklart pannkaka av allt! Men nu har du gett mig ett annat sätt att tänka på det hela! Ser framemot valpkursen ännu mer nu :) / Josefine och Astrid

    • rplushundskola 12 augusti, 2012 den 09:52 #

      Va fint att du gillade inlägget! Har pratat om det med min syrra, som har en treåring och en nyfödd. Tänker att det kan bli rätt mycket när man har barn så det är nog en bra metod där med. Ser fram emot att träffa er på valpkursen!

  11. Lina 16 september, 2013 den 06:38 #

    Vilket fantastiskt inlägg! Jag har åxå gjort ett medvetet val att bara jobba med positiv förstärkning, men ibland händer ju precis såna här saker som du beskriver. Och vad fruktansvärt dåligt jag mår efteråt och skäms massor! Skönt att läsa att det inte bara är jag som är en dålig hundägare ibland och ”flippar” på min hund trots alla goda föresatser..
    Ska absolut testa att belöna mig själv nästa gång jag och hunden är inne i stan – nåt vi båda blir stressade av – istället för att gå omkring och försöka låtsas vara lugn och till slut bli irriterad på den stackars hunden för att HON inte kan koppla av!

    • rplushundskola 21 september, 2013 den 11:05 #

      Tack Lina!
      Det är bara chipsa på! Vi jobbar alldeles för lite med att träna oss själva att bli bättre tränare (och människor).

      Lycka till med träningen, tjuvkikar lite på din blogg nu!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Kan man älska sin hund mer än en annan människa? | - 15 juni, 2013

    […] inser att man är en jävla sopa helt enkelt som R+ Hundskola så insiktsfullt uttryckte det i sin blogg. Det är ju inte deras fel utan det är ens eget humör, brist på sömn, stress eller något […]

  2. Kan man älska sin hund mer än en annan människa? | AkiLuna - 16 september, 2013

    […] inser att man är en jävla sopa helt enkelt som R+ Hundskola så insiktsfullt uttryckte det i sin blogg. Det är ju inte deras fel utan det är ens eget humör, brist på sömn, stress eller något […]

  3. Blodigt allvar | Cockerlycka - 14 april, 2014

    […] definitivt ut över hundarna.  Himla lustigt att Rasmus på R+ hundskola la upp ett gammalt blogginlägg på Facebook förra veckan om irritation i hundträning, precis när jag var djupt inne i mitt […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: