Ett dygn på SOS hundhem

8 Jul

Vi har varit ute på ett längre besök hos SOS Animals och stannade nu över nattenIMG_20130705_141135 för att kunna ta del av morgonrutinerna och lära oss mer om hur dagen ser ut för hundarna och de som sköter om dem. Salli har ju gjort allting förut, men för mig var det nytt och väldigt intressant att se hur det fungerade. Men innan vi åkte till SOS var vi på besök på ett annat dog rescue för att kolla läget och hjälpa till lite. Vi var förberedda på att det skulle vara stressigt där, fler hundar, mer oordning och sämre förhållanden för hundarna, men vi blev ändå chockerade över hur illa det var. För att ge stället, och de bra sakerna lite rättvisa, kommer jag skriva ett separat inlägg om vårt besök där när jag fått smälta det lite.
Vi åkte dock därifrån i förtid då vi blev så illa berörda av vad vi såg. Vi åkte tillbaks till Fuengirola för att samla oss och vänta in Therese som skulle ta oss med till SOS igen på eftermiddagen. Hon skjutsade oss till SOS 2 där vi mötte upp volontärerna Anna och Nikita som var klara med dagens sysslor och tog oss med till SOS 1. Där var det också ganska lugnt, för trots att det är mycket att göra (rundor, städning och mat två gånger per dag) verkar rutinerna funka bra tack vare de duktiga volontärerna och viss hjälp från dogwalkers som kommer dit nån gång i veckan för att ta ut hundar på promenad. Vi passade på att bjuda volontärerna på mat, och över lite varm ratatouille och couscous fick vi höra mer om hur det funkar att volontära, vi planerade morgondagen och diskuterade de olika hundarna på gården. Efter middagen, som tydligen var ovanligt avancerad och uppstyrd, verkade alla mätta och glada, vissa gick och la sig och ett par stannade uppe för att snacka mer. Vi pratade om vad som kunde bli bättre och gav tips för de lite svårare hundarna. En hund, som använts i hundkamper hade bitit ett par volontärer, i vad jag förstod det som, överslagshandlingar och omriktad aggression. När hunden mötte andra hundar och gick upp i varv kunde den vända sig om och bita, eller bita om de försökte gå emellan ett bråk eller säga till honom. Vissa av volontärerna tyckte att han var opålitlig och lite läskig. Inte så konstigt, men sorgligt förstås. Hunden sköttes istället om av de som kände sig trygga och lugna med att hantera honom. Vi försökte ge en bättre förståelse för varför han gör som han gör och hur de kan förebygga problemet med enkel hantering (att se till att inte möta de andra hundarna annat än i träningssyfte, att begränsa hans möjligheter att bråka genom staketet och undvika att öka på stressen genom tillsägelser) och försöka förändra hans beteende (att jobba med BAT, motbetingning och skvallerträning och att alltid ge honom ett alternativ). Såna här hundar är svåra, särskilt när de lever i ett hägn och får möjlighet att göra det oönskade beteendet ofta. Han har givetvis ingen möjlighet att slåss med de andra hundarna men han jagar upp sig dagligen genom att springa och skälla längs staketet och det bidrar mycket till hans problematik. Han bor också tillsammans med en annan hund, de funkar vad jag förstod det bra, men det kan bli dålig stämning om han jagat upp sig över något annat. Hon påverkas ju också av hans hetsiga beteende vilket gör att hennes chanser i ett nytt hem försämras.Överlag så var det i den typen av situationer som jag såg störst behov av förändring. De allra flesta hundarna på SOS verkade tycka om andra hundar och det var som jag skrivit tidigare sällan slagsmål, men konflikterna fanns där och i konflikterna lär sig hundar ofta helt fel saker. Jag har träffat många hundar som bott i hägn/kennel och som vaktar mat mot andra hundar, som försöker ta mat av andra eller blir ängsliga eller stressiga i matsituationer. Det märktes mellan varven i kennlarna, då det fanns risk för bråk när det var mat på gång. Vi försökte vara med och visa hur man kan göra för att lära hundarna att vänta på ett alltigenom positivt och trevligt sätt som inte ökar stressen utan tvärtom dämpar den. Självkontrollsövningar och tydliga rutiner bör kunna göra stor skillnad i de här situationerna.

Det var också bitvis stressigt kring transporter från kennlarna till playpen eller när hundarna skulle ut på promenader. Promenader och lek i playpen är ju höjdpunkterna på dagen och hundarna blir av förklarliga skäl uppspelta och drar igång varandra, ibland så mycket att de börjar bråka genom gallret eller med hundarna de delar kennel med. Det kan verka som ett litet problem, det blir ju inga slagsmål eller skador, men det bidrar till att stressnivån höjs på hundhemmet överlag. Jag tror också att en del av hundmötesproblematiken som vissa hundar visade på rundor kan förvärras (och rentav uppkomma) av de här situationerna. Det är så klart svårt att undvika det helt, men när vi testade att ha hundarna i koppel när vi tog ut dem till playpen, att vänta med att ta ut dem tills de var lugna samt gå så långt bort från de andra kennlarna som möjligt (och hålla kontakten med hundarna vi gick med) blev det mycket bättre.

Om dagarna blev det över trettio grader varmt och volontärerna började därför jobba tidigt, vid sju, eller åtta om det var en lugn dag med mycket hjälp. Allt för att hinna klart med promenaderna innan solen blev som värst. Mitt på dan hade de siesta och slappade med hundarna i playpen, eller gick och la sig inomhus där det var svalare. Det här kändes som kvalitetstid för hundarna, där de kelade och umgicks med volontärerna. Jag tror att den här lediga tiden gjorde mycket för hundarna, de fick umgås avslappnat med människor som älskade dem och ville dem väl. Playpen, som i princip var husets trädgård, rymde även en liten pool, och här hängde vi när sysslorna var klara och solen hindrade oss från att ta extra promenader med hundarna (alla hade redan varit ute minst en halvtimme). Jag blev som vanligt rastlös och kunde inte riktigt sitta still så jag erbjöd mig att visa några av de övningar som jag och Salli berättat om dagen innan. De gillade idén och tillsammans med tre volontärer tränade vi i skuggan med de hundar som var ute i playpen. Hardy, en gammal schäfermix, som Salli träffade när hon och hennes hundar Lexie och Hope bodde nere på SOS, fick vara med, tillsammans med två urgulliga syskon, Lulu och Macey var först ut. De var väldigt lättlärda och roliga att träna med. Jag visade bland annat självkontrollsövningar (var stilla om du vill ha något), lite koppelvett (att vända sig om istället för att dra om man vill framåt), uppmärksamhetsljud (om de snabbt behöver avbryta hunden och få kontakt). Passade även på att börja förbereda Lulu för resan till Sverige (hon har fått ett hem!) genom att visa hur de kan burträna henne och göra resan mindre jobbig. Jag tror att hundarna skulle vinna mycket på om de var bättre förberedda för flygresan då den verkar vara jobbig för många av dem. Jag är övertygad om att många av de problem som jag stöter på hos adopterade hundar hade kunnat förhindras eller iaf varit lindrigare om de fått lite bättre grunder under tiden de bodde på hundhemmet/i jourhemmet. Att flytta till ett nytt hem är krävande i sig och omställningen och alla nya prövningar hundarna ställs inför hade nog blivit lättare att hantera om de kunnat lite basic saker innan flytt. Därför kändes det roligt och nyttigt att instruera volontärerna i hur de kan träna med hundarna. Det är inte livsviktiga saker, verksamheten fungerar ju uppenbarligen ändå, men ja g tror att allting hade blivit lättare (för hundarna, volontärerna och de nya hemmen) om de la lite mer fokus på strukturerad träning. Det behöver inte (bör inte) vara så långa pass, några minuter per dag hade gjort stor skillnad. Alla som jobbade där var väldigt duktiga och fina med hundarna, så jag tror de hade kunnat se stora förändringar på kort tid.

Det märktes att hundarna var ovana vid att få tänka ut själva vad de skulle göra och de blev trötta fort (värmen hjälpte säkert till också), så vi pausade mycket och bytte efter en stund till tre andra hundar. Prince, Bella och Kika fick vara med en stund innan resten av deras lekkompisar skulle släppas in. Det var tre helt fantastiska hundar, Prince hade jag gärna tagit hem om det inte var så att jag redan hade två hundar för mycket.

SOS ligger mitt ute på landsbygden och det är svårt att ta sig därifrån utan bil så vi tiggde till oss skjuts med ett gäng som skulle in till Coin och handla. Väl där ritade vi en skylt och fick lift till Fuengirola på mindre än fem minuter. Top class!

Läs rapport från vårt första besök på SOS här.
Läs rapport från besök på hundhem i USA här.
Läs mer om omplaceringshundar här.

Annonser

5 svar to “Ett dygn på SOS hundhem”

  1. Lunishund 8 juli, 2013 den 06:16 #

    Härligt läsning! Känner igen de där känslorna man får av att befinna sig på sådana oaser!
    Det känns verkligen som ett ställe där man kan sätta sina kunskaper i användning.
    / P.

    • rplushundskola 10 juli, 2013 den 12:02 #

      Det är fantastiskt! Vi hoppas kunna hjälpa till en massa och förbättra rutinerna ännu mer. Mer samarbete mellan organisationer, företag och ideella krafter. För hundarna!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Från ett hundhem i Spanien -det är här jag hör hemma | R+ Hundskola - 10 juli, 2013

    […] rapport från vårt andra besök här. Läs rapport från besök på hundhem i USA här. Läs mer om omplaceringshundar […]

  2. To the rescues! | R+ Hundskola - 20 oktober, 2013

    […] projektet utifrån vår kontakt med SOS Animals som är en av dem. Vi var nere och hälsade på i juni men sedan dess har de hunnit flytta till en ny gård så vi får tänka om helt kring vissa saker. […]

  3. Nu drar vi till Spanien igen! | R+ Hundskola - 6 juli, 2014

    […] om våra tidigare besök här och här. Läs om när Rasmus var på besök på hundhem i USA […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: