Arkiv | oktober, 2013

Möt Vita – en kinesisk överlevare!

22 Okt

Idag har jag hållit privatlektion för en väldigt speciell hund, Vita, som räddades från ett hundslakteri i Kina bild 3bara några timmar innan hon skulle ha dödats för köttets skull. José, som var där undercover för att filma djurplågeriet ljög för slaktarna och sa att han ville ha med en hund för att slakta själv. De köpte det och Vita lämnade helvetet i Kina för ett liv som älskad familjehund i Spanien. Sin bakgrund till trots har Vita inga problem med människor, hundar däremot är obehagliga och hon tar till tänderna för att försvara sig om hon känner sig hotad.

Vi pratade med José från Igualdad Animal i somras och han frågade om vi ville komma till Madrid för att träna med Vita när vi ändå var nere i Spanien. Fascinerade över den lyckliga storyn och trollbundna av den vackra hunden tackade vi glatt ja. Klart vi ville komma och hålla lektion!
Vita har gjort en fantastisk resa, från det smutsiga och av blod klistriga golvet i slakteriet till tryggheten i en familj och hon verkar ha fixat det förvånansvärt bra. När Vita räddades från slakteriet och flögs till Spanien hade de ingen aning om att hon var dräktig. Hon var i dåligt skick, smal och undernärd. Väl här födde hon åtta valpar, en dog kort efter födseln men de andra har klarat sig bra och fått fina hem runtom Madrid. Vita själv verkar ta det mesta i livet rätt bra, hon var framåt och ville hälsa på oss direkt när vi träffades i Madrids mest kända park. Ungdomar åkte skateboard några meter bort, folk joggade och cyklade förbi och hon såg inte ut att bry sig nämnvärt. Läs mer

Annonser

To the rescues!

20 Okt

Det har varit en hektisk sommar och jag har haft svårt att hinna med allt som ska göras. Verksamheten har gått riktigt bra i Malmö, vi har haft fullt på alla kurser utom en och vissa kurser har

Latkampar med Jack

vi fått utöka (med två instruktörer) eller köra igen för att alla ska få plats. Ändå är det många som inte kommit med. Roligt att så många vill träna med positiv förstärkning och galet att så många känner till oss och hör av sig. Det har gått lite mer än två år sedan jag startade upp kursverksamheten i Malmö, tiden har flugit förbi men ändå känns det som en evighet sedan jag hade ”kamphundskursen” (bara staffar och amstaffs hade anmält sig) ute i Västra Hamnen. Jag minns den gångna tiden med glädje och stolthet, men också med en känsla av otillräcklighet och stress. Det är belönande att hålla lektioner och träffa alla fantastiska hundar och människor, jag har aldrig en tråkig dag på jobbet. Men förutom den direkta kontakten med kursdeltagare så är min största drivkraft till att jobba med det här stressiga jävla jobbet att kunna hjälpa omplaceringshundar. Det betyder så mycket att kunna ge en ny chans till de hemlösa och oönskade, misshandlade och missförstådda. Så det är dom det här inlägget ska handla om!

För ungefär ett år sen satt jag och Salli och pratade om livet och hur svårt det kan vara att fokusera när det är så mycket som måste göras (välbekant tema). Hur känslan av maktlöshet kan bli övermänsklig om man inte gör något, om man inte lever för något och ser att det man gör förändrar. Jag frågade vad hon ville göra och vi ritade mindmaps för att försöka ringa in vad det var som kändes som hennes kall i livet. Hon berättade att hon längtade tillbaks till Spanien, där hon jobbat på hundhem. Hon önskade att hon kunde göra något för omplaceringshundarna men att ta hand om en till skulle ju bara göra skillnad för den hunden. Att åka ner och volontärarbeta på plats passade inte in i livet nu så vi skissade vidare på nya idéer. Till slut landade diskussionen i att vi båda ville försöka understödja organisationerna i deras livsviktiga arbete. Så föddes projektet vi nu håller på och strukturerar upp. Tanken med projektet är att hjälpa till med det vi kan och erbjuda organisationerna rådgivning och stöd så de kan förbättra hundarnas chanser i sina nya hem och själva fokusera på det de är bäst på, adoptionsverksamheten. Istället för att gnälla på internet om att ”Omplaceringsorganisationerna borde göra det hääär” och ”Varför gör dom sådär och varför funkar inte det dääär bättre?!?!?!” och slösa bort både deras och vår tid på meningslösa diskussioner så ville vi se om vi själva kunde göra en insats. Det är det minsta vi kan göra för att visa tacksamhet för deras grymma arbete! Läs mer