Hemliga hälsningen: För försiktiga och översociala hundar!

17 Apr

Idag när vi var på väg till en lektion, där YipYap skulle vara med som figurant, mötte vi en granne jag hejat på eftersom han också har hundar. Jag hejar iofs alltid dog greetingpå mina grannar, men vissa har man mer lust att snacka med. Oftast är det dom som har hund, eller dom som visar intresse för ens hundar, med andra ord: alla i det här huset. Alla älskar hundar, jag hejar mycket, varje runda hejar jag. Men vad som också händer är att jag blir kluven inför YipYaps hälsningsbeteende. Han har alltid blivit lite stressad av att hälsa på folk och jag tror det är den sociala pressen som spelar in.

YipYap är egentligen en mild och trevlig hund som tycker om de allra flesta människor han träffar, de han lär känna tycker han nästan garanterat om. Han är pussig och vill vara nära på ett mysigt sätt, jag har aldrig sett några tendenser till aggression mot en människa, även om han tyvärr blivit skrämd eller trängd många gånger. Han är så vansinnigt snäll. Men han kan bli skällig, nervös och stressad och ibland kan det nog vara svårt för folk att se om han är överdrivet glad eller om han tycker situationen är läskig. Oavsett känsla så kommer det ljud ur hans mun och han går upp i varv på ett sätt som varken han eller nån annan mår bra av. Det slog mig idag när grannen ville stanna och snacka att jag måste ta itu med det här. Hittills har strategin varit att tänka att det bara är ett ljud, tänka att han ju gillar folk egentligen och att jag därför inte behöver jobba med hans nervösa tendenser. Men idag slog snilleblixten ner i mig och jag började träna på hans nya hälsningsbeteende.Så, vår nya rutin bygger på Hemliga hälsningen, som jag plockade upp från min hundpsykologutbildning och som jag sen dess använt framgångsrikt på en massa rädda och översociala hundar men av någon anledning aldrig lärt Yippie. Jag frågade första bästa människa, alltså Elisabet som jag hade på lektion, om hon ville hjälpa mig. Vi började med att jag rörde mig mot henne, med YipYap framför mig i slakt koppel, hon höll fram sina händer, kupade dem, och när han duttade med nosen så klickade jag, backade bakåt och belönade med godis bort från henne. Vi upprepade ett par gånger och snart ville han fram och hälsa, inte på det nervösa, stissiga sättet, utan lugnt och trevligt, som på någon han känner och är avslappnad med. Det här var första gången han träffade Elisabet och han hade antagligen blivit uppspelt, skällt och inte vågat sig fram så lugnt i vanliga fall. När vi höll på och träna som bäst kom en kvinna förbi, YipYap såg glad ut, som han brukar göra när han ser folk, och hon sa att han gärna fick hälsa. Jag instruerade henne hur hon skulle göra och vi körde ett par repetitioner. Dutta i händerna, klick, avstånd, godis. Han såg avslappnad och trygg ut, inga ljud. Perfekt!

Avståndet är belönande!
schäfer Just avståndet tjänar flera viktiga funktioner i den här typen av träning. Till att börja med så är faktiskt just avståndet en viktig (om inte den främsta) belöningen för att dutta i händerna. Hundar som blir nervösa och morrar, skäller eller kanske till och med biter människor gör det för att de vill öka avståndet, de vill ha mer space och eftersom det inte fungerat att visa ointresse eller gå undan tidigare i livet har de blivit tvungna att utvecklat andra strategier. Funktionen med skällandet är ökat avstånd och ökat avstånd är det som belönat beteendet fram till nu. Genom att ge hunden avstånd för ett alternativt beteende kan man stärka just det beteendet och lära hunden att det är mest lönsamt från och med nu. Med andra ord: att ta kontakt leder till att man kan gå undan. I takt med att hunden inser att den slipper interagera mer än någon sekund (gå fram och dutta) blir den också tryggare och mer avslappnad. Den lär sig att söka avstånd själv och kan styra över sin egen situation. Den lär sig att den kan gå undan om det blir för mycket och slipper bli indragen i en hälsningssituation som den inte klarar av. Den sociala pressen, som gör att vissa hundar (vanligtvis de som beskrivs som ”assså hen äääääälskar alla”) blir så ivriga brukar lägga sig och hunden kan närma sig på ett mer avslappnat sätt. För precis som skällandet är ett sätt att hantera laddade möte kan flams och trams och massvis av pussar fylla samma syfte för en annan hund. Överdrivna hälsningsritualer kan med andra ord också avdramatiseras om den glada hunden får lära sig hemliga hälsningen.

Människor är opålitliga -läxan vi inte vill lära våra hundar
En vanlig, och förvisso god tanke är att den rädde hunden ska få godis ur handen på den läskiga personen som vi vill att den ska bli mindre rädd för. Folk som anstränger sig lite mer än att bara sträcka ut handen och titta bort (som de flesta som vet lite om hundar gör) brukar sätta sig på huk och locka med godis. De tänker att de kommer bli förknippade med något trevligt och de är inne på helt rätt spår. Risken är dock stor att hunden kopplar fel eftersom saker händer i fel ordning och det är alldeles för mycket press inblandat. Kopplingen som hundar ofta gör i den här typen av träning är: Att ta godiset leder till något obehagligt (närhet, klappar, att känna sig trängd osv). Jag var med om ett riktigt praktexempel på det här efter lektionen, när jag och YipYap åkte till en djuraffär för att handla lite gottis. Butiken låg mitt inne i Limhamns centrum och YipYap hann bli rädd för ett par saker från bilen till butiken. Han kom över dem hyfsat bra men han var ändå rätt bertilmisstänksam när vi kom in i butiken. Jag tror dessutom att alla dofter i djuraffärer gör honom obekväm, och jag förklarade för kvinnan bakom disk att han var lite rädd. Dumt nog instruerade jag inte henne hur hon skulle förhålla sig till min hund. Hon försökte på sitt sätt, lockade, kallade, höll fram handen, erbjöd godis och försökte med allt möjligt för att få honom att komma närmare. Jag belönade honom för att han stod ut med hennes beteende. Hon ville ju bara väl och jag upplevde det inte som rätt tillfälle att köra hans tredje träningspass i hemliga hälsningen. Till slut lyckades han hitta lite trygghet och närmade sig hennes utsträckta godis. I samma ögonblick som han skulle ta för sig drog hon undan den för att han skulle komma närmare. Vad lärde han sig av det? Att godiset försvinner om du försöker ta det? Att man inte kan lita på folk när de försöker ge en något gott? Det hade han ju iofs helt rätt i, för när han lite senare hade ätit ett par bitar från hennes hand försökte hon klappa honom i ansiktet precis som han sträckte sig efter godbiten. Vad lärde han sig av det? Att när man försöker ta den där smarriga levern kommer en annan hand för att klappa en i ansiktet. Knappast ultimat. Om hon istället hade varit världens mest slarviga butikspersonal och tappat godbitar omkring sig, utan något krav på att han skulle söka kontakt med henne är jag hundra på att han hade ätit dom, och tyckt att hon var en underbar person som han gärna hade gosat med. På eget initiativ.
Händelser som den här är orsaken till att den heter just hemliga hälsningen och till att den ser ut som den gör. Få människor kommer spontant på tanken att hålla fram båda händerna på det sättet, vilket gör att den kan vara hemlig för alla utom de vi väljer att lita på. Om det hade varit ett mer vanligt ”hälsa på hunden-beteende” vi hade som hälsningsritual hade tryggheten och den positiva känslan snabbt blandats upp av alla som gjorde fel när de hälsade på vår hund. Hemliga hälsningen blir ett nytt tryggt beteende som vi kan styra över på ett helt annat sätt. En annan viktig orsak är att när folk håller fram två händer, och hunden får klick och belöning bort från personen, så kommer den undan även om personen får plötsligt hjärnsläpp och klappar trots elvisvåra instruktioner. Människor kan vara så nyckfulla.

Så, sammanfattningsvis tror jag att många hundar som är lite nervösa och/eller översociala och speedade i möten med människor skulle må bra av att veta att de inte kommer bli fast i en massa klappande och krav och närhet. Om de visste att det räckte att de gick fram och nosade i den där utsträckta handen skulle livet vara så mycket enklare. Men de har troligtvis fått bevisat för sig lite för många gånger att det inte räcker. För när man nosar på nån så ska det klappas och kelas. Och om man försöker gå därifrån så börjar de locka och kalla och muta med godis. Och tar man godiset, då kommer de försöka klappa en igen. Det är bäst att inte ta godiset. Godis är bara lurendrejeri.

Obs: Om du har en hund som bitit människor så kontakta en instruktör/hundpsykolog i ditt område som jobbar med uteslutande hundvänliga/moderna träningsmetoder innan du börjar träna. Har du svårt att hitta en så kontakta mig så hjälper jag dig leta.

Annonser

10 svar to “Hemliga hälsningen: För försiktiga och översociala hundar!”

  1. Lina C 17 april, 2014 den 12:52 #

    jätteintressant inlägg! har aldrig hört talas om detta förut, har iofs aldrig haft en hund som stressat upp sig när det ska hälsas, men lägger på minnet för framtiden!
    är förresten väldigt glad att du är igång och skriver igen, en mycket intressant och lärorik blogg! :)

    • rplushundskola 17 april, 2014 den 01:26 #

      Tack för responsen! Jag funderar mycket och tycker ju om att skriva, ska försöka göra det istället för att bara samla alla tankar på hög.

      • Lina C 17 april, 2014 den 03:05 #

        ja, det tycker jag absolut att du ska göra! ser fram emot fler aha-upplevelser och nya tankebanor!!

  2. Peter 29 april, 2014 den 07:46 #

    Din hund är socialt osäker. Dessa ”glädjeyttringar” har inte så mycket med glädje att göra snarare tvärtom.
    Jag är ledsen, men din träning kommer inte göra din hund trygg i längden. Du kan nämligen inte träna på det viset . När din hund har tillit till dig och känner trygghet med att du hanterar ”faror” för hunden och samtidigt visar att situationer är ofarliga med ditt uppträdande så kommer din hund klara av miljöer och människor. Så enkelt är det. Du ska alltså ändra ditt förhållningssätt till hunden så kommer hunden klara av livet.

    • rplushundskola 15 maj, 2014 den 10:50 #

      Tack för din kommentar Peter!
      Jag vet inte om du läst inlägget, jag skriver ju att han är osäker (men att många tolkar hans beteende som att han är jätteglad). Han är glad också, men jag tänker att mixen av osäkerhet och glädje är svår för honom att hantera. Vad menar du med att jag ”inte kan träna på det viset”? Jag gjorde ju det. Och beteendet blev bättre.
      Jag hör ofta människor (ofta instruktörer) prata om att ”ändra sitt förhållningssätt till hunden” eller ”visa att det inte är farligt” men det är rätt vaga råd. Jag fokuserar hellre på vad jag vill att hunden ska göra, och förstärker rätt beteenden så att de ska öka. Mindre risk för förvirring i den typen av råd, både för den som tar instruktioner och hunden. Men förklara för all del hur denna mycket enkla träning går till i praktiken för det låter ju väldigt bra. Hur hjälper du en hund komma över sina rädsla, osäkerhet eller aggression genom att bara vara lugn själv?

      Ha det fint!

      • Peter 16 maj, 2014 den 08:57 #

        Hej igen
        Visst är det spännande när man får ungefär samma råd från flera håll. Det innebär att det är fler som upptäckt samma sak.
        Många ggr är det som är nytt ovant och lite skrämmande. Vi är ofta lite skeptiska till sånt som är nytt.
        Det finns olika sätt att skapa förändring
        Precis som du skriver så kan du fokusera på vad du vill lära hunden med hjälp av att du belönar och berömmer när hunden gör rätt beteenden. Problemet med den här typen av träning när det gäller rädda/osäkra hundar det är att träningen har en tendens att göra hunden värre i längden. Det är en helt rätt tanke att du ska vänja hunden Men med den här typen av träning så är det stor risk att du skapar en konflikt hos hunden. Den består i att det upplevda obehaget i kombination med din förstärkning där förstärkningen faktiskt kan förstärka obehaget!
        Även om du en tid lyckas förstärka rätt typ av känsla hos hunden en tid så rätt vad det är så är hunden tillbaka på ruta 1 igen.
        Frågorna du ska ställa dig är.
        Ska jag betinga hunden på det sätt jag gör? Dvs upplevs godiset som så fördelaktigt att det kommer kunna påverka min hund till en varaktig förändring?
        Om jag låter min hund styra (BAT) genom att gå undan är den konsekvensen tillräcklig för att hunden ska bli av med osäkerheten? Reducerar det verkligen rädslan i längden?

        Varför det här inte fungerar i längden det är för att hunden får bära hela ansvaret. Så länge du låter hunden ta hand om situationer på det här sättet så kommer det gång på gång vara så att hunden faller tillbaka i rädsla och osäkerhet. Det blir en helt naturlig följd.
        Däremot när hunden kan lita på att du hanterar ”faror” så kommer hunden känna tillit till dig och bli trygg. Den kommer ”göra som du gör”
        När hunden litar på dig genom att du leder den i vardagen så kommer hunden få en förväntan på att du hanterar situationer. Den blir lite avvaktande och väntande. Genom att du då visar att en situation är helt neutral med hjälp av du beter dig helt naturligt, lugnt och självsäkert utan att locka och packa och belöna hunden så kommer hunden successivt svara med samma sinnesstämning.
        Sådan herre sådan hund är ett välkänt ordspråk.
        Churchill sa nånting annat klokt.
        ”Attitude is a little thing that makes big difference”

        Eller som Cesar
        ”Calm and assertive energy is everything”

      • Peter 16 maj, 2014 den 12:12 #

        Läste igenom det jag skrev och missade ju en väldigt viktig del.
        Dvs hur främmande människor ska bete sig mot din hund. Dom ska förhålla sig neutrala. Alltså helt ignorera hunden Men i övrigt bete sig precis som vanligt. Viktigt att du säger det på en gång till folk. Det kommer hjälpa att hunden inte känner sig tvingad att ta kontakt. Successivt kommer hunden att bli modigare och modigare.
        Lycka till!

  3. jennie 3 maj, 2014 den 08:52 #

    Tack för ett bra inlägg! Med min omplacering som var överstressad både vid möten med människor och andra hundar så har det hjälpt att helt enkelt låta henne slippa hälsa. Till en början försökte jag vänja henne genom att hälsa på fler människor o hundar med tanken att hon skulle få bra erfarenheter. Det ökade bara stressen för henne. Nu säger jag helt enkelt nej när folk frågar och förklara kort att min hund mår bäst av att inte behöva hälsa på nya hundar/människor varje dag. Det har gjort min hund mycket mer lugn och trygg, hon vet nu att bara för att det kommer en främmande hund eller människa mot oss och börjar prata med oss så kommer hon inte behöva hälsa och har därför ingen anledning att stressa upp sig. Så enkelt egentligen. Tycker att ”hemliga hälsningen” låter som ett bra alternativ, men vill också tillägga att hundar inte MÅSTE hälsa på andra människor och hundar, de ska ju faktiskt få slippa om det är det de mår bättre av, och jag tror faktiskt att de flesta hundar inte har ett behov av att bli klappade av nya människor i tid o otid, eller leka med nya hundar. Behovet ligger nog snarare hos oss, att vi vill ha en hund som är snäll och gullig med alla, men kanske inte alltid det som är bäst för hunden.

    • rplushundskola 15 maj, 2014 den 10:44 #

      Tack för din kommentar Jennie!
      Så bra du jobbat med din hund, fint att hon är mer trygg och lugn nu. Jag brukar alltid säga att hälsandet måste vara på hundens villkor, och det försöker jag tillämpa så mycket jag kan. Finns det osäkerhet med i bilden så kan det ofta vara skönt för hunden att slippa hälsa. Jag har länge haft den strategin med Deus eftersom han gärna vill hälsa, men inte alltid kan hantera det och kan bli trängd och försvara sig. Han har aldrig bitit men han gör utfall och låter som ett monster om han känner att han måste försvara sig. Det är evigheter sen det hände något trist med människor som skulle hälsa på honom ute, men jag tycker han verkar trivas bäst med att slippa bli klappad av främmande så vi kör på det. Han får mycket gos av folk han känner och är trygg med och det räcker nog oftast till iaf.

      Lycka till med din vän!

  4. jonnaahlberg 14 juni, 2014 den 03:00 #

    Ville bara tacka för ditt tips om den Hemliga hälsningen. Det har hjälpt min Dixon otroligt mycket, framförallt när vi får gäster. När vi är ute och går brukar jag se till så ingen får hälsa på honom, det mår han bäst av. När vi får gäster är det lite svårare.. Då vi har en till hund som gärna larmar om att det kommer någon, så hakar Dixon på vad ”storebror” gör, och springer fram till gästerna och skäller – trots att han egentligen inte vågar. Jag har nu börjat instruera alla gäster INNAN dom kommer till oss, om hur jag vill att dom ska agera med hemliga hälsningen. Så nu springer Dixon, visserligen fortfarande skällande, fram till gästerna, som snabbt sätter sig på huk med båda händer ihop som en ”skål”, Dixon nosduttar och backar undan till mig, får en godis och så gör vi om övningen ett par gånger till innan han självmant går och lägger sig i sin korg/i soffan. Han har då fått möjlighet att vara nära gästen, höra dens röst, titta på dens kroppspråk och känna dens doft. Gästerna känner att Dixon hälsat på dom, och dom slipper ha det hängande över sig att dom ”ska” hälsa på honom senare. Alltså blir alla lugnare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: