Grubblerier från en instruktör

9 Aug

Jag har aldrig haft ett helt okomplicerat förhållande till hundar. Jag har tvivlat, tvekat, stressat ur, ångrat mig och svurit att aldrig ha med hundar att göra igen. skaralidIbland när pressen blir för hård vill jag bara lägga ner firman, ta upp nåt gammalt jobb igen. Tryckeriet, scenbygget eller vården, göra min uppgift, gå hem, vara ledig. Slippa tänka på hundar dygnet runt och slippa dåligt samvete för att jag inte gör mer. Men så är det något som tar mig tillbaks igen och tvivlen blir bara delar av utvecklingen, de formar mig och mitt sätt att arbeta. Dessvärre blir de inte nödvändigtvis mindre jobbiga för det och jag känner att jag måste dela med mig. Jag tror att andra bär på samma grubblerier så här är ett inlägg för er!

När jag var liten hade vi en springer spaniel som hette Olle. Jag minns inte honom så väl och trots att han levde tills vi båda var femton är han inte riktigt en person i mina minnen. Jag tror att han nog mest bara var där. Jag minns att han åt bullpapper, att han drog omkull mamma så hon skrapade upp hela benet en gång när hon cyklade med mig och min syster och jag kommer ihåg att han rymde hos farmor för att jaga kaniner. Jag minns att hans öron var stora och att han luktade gott och äckligt på samma gång. När vi lekte med playmobil och hade ställt upp ett helt riddardrama med leksakerna minns jag att jag blev orolig för att Olle skulle riva allting när han gick över golvet. Någon, jag tror det var min bror, försäkrade mig om att hundar hade koll på var de satte fötterna och att927895_711992225490712_1833143506_n han aldrig skulle riva ner sakerna avsiktligt. Det tog flera år innan jag insåg att hundar är klumpedunsar som inte bryr sig det minsta om var de kliver men jag tycker fortfarande det är lite fint att jag trodde så gott om dom redan då. Olle påverkade inte min hundsyn så mycket, jag gick ut med honom ibland och jag minns var vi brukade gå men inte hur det var. Jag minns inte om vi bråkade om grejer eller om vi hade några förväntningar på honom. Tveksamt. Han hade ingen svans men vid sängen i hallen hängde färgglada priser som han vunnit på utställning, jag var stolt över honom. Jag vet fortfarande inte om det var hans kennelnamn eller om mamma bara kallade honom för Lillebror men jag minns att jag tyckte det var så fint. Samma dag som Olle fick somna in (han var sjuk sista tiden) var jag på djurrättsläger i Linköping och där lärde jag mig mer om djurindustrin. Jag fattade ett av mitt livs största, men enklaste, beslut den dagen och blev vegan. De följande månaderna läste jag allt jag kom över och mitt djurrättsengagemang och rättvisetänk började forma min djursyn.

Mina föräldrar skaffade ingen ny hund så jag konfronterades inte riktigt med mina tankar om det svåra och skeva kring att äga en annan individ, men när min syster ett par år senare skaffade en golden retriever insåg jag att jag inte var alls bekväm med att ha med hundar att göra. Jag pallade inte med att vara hård mot dom och på den tiden menade alla omkring mig att det var en nödvändighet. Då fick det va tänkte jag. Efter ett tag började jag läsa hundböcker för att lära mig mer och jag är glad att jag hittade en väg som inte bygger på att trycka ner, hota och korrigera. Jag är glad att familj och vänner nu för tiden är inne på samma spår. Det känns som att allt fler vill jobba belöningsbaserat istället för att jiddra med hunden. Utvecklingen går absolut framåt, och jobbet känns oftast extremt meningsfullt. Men ibland kommer tvivlen krypande. Är jag verkligen bra nog för det här, borde inte nån annan få chansen istället? Vad spelar det för roll om jag lär människor att lära sina hundar snurra runt? Vad spelar det för roll om jag lär mina hundar snurra runt? Hundar dör på gatorna i Rumänien, vandrar ensamma bland soporna i Spanien. Varför hjälper jag inte dom istället? Varför gör jag inget för att rädda alla hundar som hotas av avlivning i Sverige? Och ska jag överhuvudtaget lägga så här mycket tid på hundarna? Är det rättvist mot de andra djuren, de som har det så mycket värre? Det är orättvisa grubblerier, men jag verkar inte lyckas bli av med dem. I perioder funkar det bra och jag bestämmer mig för att strunta i tvivlen. Jag vet att jag iaf inte gör något dåligt, världen lär till och med att bli lite bättre av att jag gör d10369453_250399981830298_355958367_net jag gör. Så, bort med tvivel och kör på! All good. Tills pressen väller över mig och ställer till det. Jag har alltid haft svårt att sätta gränser, kan inte säga nej och vill alltid hjälpa till. Det spelar ingen roll om det är någon jag känner eller en främling och när det kommer till djur tappar jag all självbevarelsedrift. Jag har lyckats med grejer fast alla sagt att det varit omöjligt, har drivit på trots att jag varit trött och vägrat acceptera att vissa saker inte går. Jag har inga gränser för mig själv och rutinlösheten som jag levt med hela mitt vuxna liv har varit en välsignelse och den hemskaste förbannelse på samma gång. I vintras kom allt ikapp mig och jag gick in i väggen. Allting rasade och jag fick lägga ner arbetet i flera månader. När jag väl började jobba igen försökte jag göra rätt, tog det sakta, ansträngde mig för att sätta gränser och vara tydlig mot mig själv och andra. Det höll ett tag och jag märker att saker är lite annorlunda nu, även om pressen finns där går det mycket bättre än innan kollapsen. Men det är svårt, svårt att inse att man inte kan göra allt, svårt att vara ledig och ta det lugnt, svårt att inte se alla andras problem som mina problem. Svårt att värdera sitt arbete, svårt att säga nej. Men gudarna ska veta att jag försöker!

En annan sak som är svår att hantera är det känslomässiga engagemanget. Jag har jobbat med R+ i tre år nu och jag har träffat en hel del hundar, på privatlektioner och kurser. Det är ingen överdrift att säga att jag förlorar mig i varenda hundöde jag ramlar in i. Jag vet inte om det är för att jag har lätt att leva mig in i människors situation, för att jag förstår hur hunden måste känna, eller för att Deus är närvarande i allting jag gör. Antagligen är det väl en blandning av alltihop men oavsett hindrar det mig från att hålla tillräcklig distans till jobbet. Hundarna jag träffar är inte bara klienter, de fastnar hos mig och jag tar på mig en bit av deras framtid, trots att jag vet att mycket av den ligger utom min kontroll. Jag börjar få svårt att få plats med alla hundar jag träffar i huvudet men det är bara för att de blivit många. Jag vet inte om jag vill ha det på något annat sätt, ibland tänker jag det, men oftast är jag rätt ok med mina känslor. Jag hatar att göra saker halvdant. Samtidigt vet jag att det tär på mig och det blir riktigt kämpigt när jag t ex träffar en hund med mycket problem på privatlektion. Allt känns bra, husse/matte verkar engagerad, träningen går fint, man gör en plan, sen hörs man inte mer. Vad har hänt med hunden? Lever den än? Hur har det gått med träningen? Var det mitt fel att de inte hörde av sig igen? Eller var de inte intresserade av att jobba mer med hunden? Insåg de något under vårt möte? Eller har träningen gått så bra att de inte behöver min hjälp mer? Att inte veta krossar mitt hjärta…

10362191_315232908628538_984574070_nDet finns så mycket jag vill prata med er om. Jag vill prata om hur det känns att inte räcka till, förklara maktlösheten i att jobba som en idiot, inte hinna med det man tar på sig och samtidigt känna att man inte gör nog. Jag vill berätta om hur jävligt det är att känna att man inte hinner med sina egna hundar så mycket som man vill, och om skammen att som hundinstruktör inte ha perfekta hundar (det finns inga/bara perfekta hundar!). Jag vill lyfta det destruktiva i att jämföra sina träningsresultat med någon som inte alls strävar efter samma sak och diskutera vad det gör med ens psyke att tvingas bevittna djurmisshandel och misär. Och så vill jag beskriva den överväldigande känslan av att se en hund komma ur sitt skal och börja leva. Jag vill berätta hur tacksam jag är för att jag fått träffa alla fantastiska hundar och hur mycket de, och ni, lärt mig. Men jag inser att jag redan skrivit för långt och att det där passar bättre i andra inlägg. Det här är spretigt nog som det är.

Jag vet att jag inte är ensam i den här branschen om att ibland överväldigas av mina egna känslor och grubblerier. Att jobba som hundinstruktör är helt fantastiskt men det kan samtidigt vara extremt känslomässigt utmattande. Så ge din tränare lite löööv, visa uppskattning och berätta hur mycket hen hjälpt dig och din hund. Det betyder mer än du nånsin kan tro!

Annonser

8 svar to “Grubblerier från en instruktör”

  1. fridagrimborg 9 augusti, 2014 den 11:24 #

    Vilket fint inlägg Rasmus! Du gör verkligen ett toppenjobb och jag kan inte vara nog glad att jag och Leo fått chans att lära känna dig! All kärlek till dig och ditt grymma jobb med R+!

  2. Frida 9 augusti, 2014 den 11:28 #

    Vad fint skriver Rasmus! Du gör ett sådant toppenjobb med hundarna och det engagemang du lägger ner är få förunnat! Jag och Leo är jätteglada att vi fått chans att lära känna dig och ta del av all din kunskap. All kärlek till dig och R+

  3. Marja Seidemo 9 augusti, 2014 den 04:04 #

    Åh, bästaste Rasmusson! Been there, done that. Jag förstår hur du känner, största kramen från oss i väst :)

  4. Irene 9 augusti, 2014 den 06:42 #

    Du är en fantastisk människa bara genom att läsa dina grubblerier förstår jag detta! En finare djurvän får jag nog leta efter! Glöm inte dig själv för du är den viktigaste personen i ditt liv!

  5. Melanie 30 oktober, 2014 den 02:02 #

    Vilket fint inlägg! Får gåshud :) Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för allt du har gjort för mig & Akello. Du visade och hittade hans fulla potential och har förändrat både mitt och hans liv! :)

    • rplushundskola 30 oktober, 2014 den 09:42 #

      Tack va fint av dig! Du har jobbat på så himla bra med Akello, sån stor skillnad mot första gången jag träffade er! Ska bli skoj att följa lilla Hilo också nu. Krama dom från mig!

  6. Jenny 20 mars, 2015 den 10:40 #

    Rasmus :) DU är nog egentligen en rescuer och inte en hundtränare! Heder åt dig

    • rplushundskola 20 mars, 2015 den 11:07 #

      Helt klart är det så! Jag gör allt det här bara för att jag bryr mig om hundar och ser att jag kan förändra människors hundsyn och få dem att ge sina hundar bättre liv. Det är en kompromiss att jag gör det som ett jobb för jag vet att jag hade haft en betydligt enklare vardag om jag bara hade ett ”vanligt jobb”. Men hade jag kunnat leva på att rädda djur hade jag enbart gjort det :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: