Goodbye sweet dreams

28 Aug

Jag sitter med Deus på en madrass i vardagsrummet. YipYap ligger på andra sidan och ute är det sommar och solen skiner. Allt känns som vanligt. Ingenting är>Varför? -DÄRFÖR! som vanligt. Jag håller på och försöker fatta beslut som jag trodde att jag aldrig skulle behöva ta. Det här är utan tvekan den svåraste dagen i mitt liv.

Imorse kunde inte Deus komma upp, jag fick dra upp honom på fötter. Det har hänt förut de senaste veckorna, det är inom gränsen för vad som är okej enligt mig. Han har varit hyfsat stabil när han väl har gått promenaden. I hissen kunde han inte hålla sig, det är ingen big deal. Men han har alltid varit så renlig. Alltid styr på grejerna och kontroll över sina kroppsliga funktioner. Den senaste tiden har han inte kunnat styra över det och han har kissat och bajsat gående, utan att verka särskilt medveten om att det hänt. När vi skulle åka till skogen kom han inte upp i bilen. Jag hjälpte honom som jag brukar men hans ben vek sig och han föll ihop. Han ville försöka igen, ställde sig vid luckan och lyfte tappert på ena frambenet. Viljan var där men jag kunde se i hans ögon att han var rädd. Han är aldrig rädd.

Det här är så mycket värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Att behöva fatta beslut om någon man älskar ska få leva eller dö är värre än någonting annat jag varit med om. Jag väger plus mot minus, tar in olika saker i beräkningarna, tänker igenom för jag vet inte vilken gång i ordningen, vad han slutat med som utgör hans person och vad som finns kvar. Han stajlar inte, kommer inte upp i sängen fast benen är av, lyssnar inte glatt när jag kallar och går ibland inte ens upp för att äta. Deus äter alltid.

Jag tänker att visst blir gamlingar mindre aktiva, dom slutar med saker dom inte orkar med och begränsas i sina val, men vissa saker gör dom tills dom stupar. IMG-20150506-WA0018Det är dom sakerna som gör det så jävla svårt att fatta såna här beslut. När vi var ute på andra rundan idag så lekte Deus med sina små pipisar, ni vet såna där fattiga ICA-pipisar av latex eller vad det är. Såna sladdriga små i grälla färger, som ser ut som djur och låter helt hysteriskt störigt alla andra dagar. Idag var det ljuv musik. Men den där lekstunden på skolgården och hur han försiktigt bar pipen i sin mun på vägen hem satte en kniv rakt in i mitt hjärta. Punkterade mina beslut och vände uppåner på allting. Plötsligt var han valp igen, obekymrad om sin trasiga kropp. Vad fan gör man då? Och hur tänker man när han är som vanligt mellan varven men har ont däremellan? Det här är fruktansvärt.

Det finns en väldigt stark djurskyddslig norm som säger att döda djur slipper lida och att det är ”för hundens bästa” som man väljer avlivning som en lösning på allt möjligt. Vissa rekommenderar det för att hunden ska slippa få problem längre fram, andra dömer ut dem för att de ska ”slippa” gå igenom en operation eller rehabiliteringsperiod och en hel del avlivar friska hundar på grund av deras beteendeproblematik. Jag ska försöka återkomma till det sistnämnda vid ett annat tillfälle för det är ett intressant men svårt ämne. Mycket i det här upprör mig. Förutom att många hundar som inte vill dö avlivas så är det hur människor pratar om det som stör mig.

Det kan aldrig vara för ens bästa att dö. Då är man borta, för evigt och ingenting spelar längre någon roll. Det är aldrig bra. Ens bästa vore att få slippa lida, få fortsätta leva och frodas. Inte att dö. Det är aldrig ens bästa. Men det kan vara rätt sak att göra för det. Jag tror vi är där.

Jag tänker inte ljuga för mig själv och säga att Deus vill dö, jag tror att han har ont, att han är trött på att inte komma upp ordentligt och att kroppen sviker. Men >Livsviktig läsning: Beteendets fyra konsekvenserdet gör den när man är gammal och jag tror inte att det automatiskt betyder att man vill sluta andas och ge upp. Jag kanske kommer ångra mig om detta längre fram, för att bättre kunna hantera att jag valt att avsluta hans liv, men jag tror inte att han upplever dödslängtan. Det är inte därför jag fattat det här beslutet och det vore falskt och simpelt av mig att ljuga. Jag har valt det eftersom jag tror att det är en fråga om tid innan han är bortom all räddning och jag akut måste åka in med honom. Jag kan inte åka in med honom akut utan att det skulle innebära ett stort trauma, han kommer inte in i bilen och jag skulle få tvinga in honom (jag vet inte ens om det skulle vara möjligt, Deus är inte en hund man tvingar till saker). Jag vet också att det är en tidsfråga när han inte kommer att kunna komma upp alls för att uträtta sina behov. Att det blir sämre märks framförallt på nätterna, när han ligger och gnäller och o-ar för att han vill gå ut men sen inte går upp när han får chansen. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och väntat på honom, klätt på mig för att gå ut, gett upp och gått och lagt mig för att väckas av hans oroliga pip igen minuter senare. Jag vill inte utsätta honom för att det ska bli ännu värre. Deus är en väldigt renlig hund.

Det som har varit svårast i allt det här är att Deus känts osynkad. Hans valpiga sätt har inte varit i fas med hans slitna kropp. Han ska fylla tolv i november men704465_520037471354468_315107030_o är knappt grå om nosen. Han hör och ser och sinnet känns väldigt mycket med. Det jag gjort de senaste månaderna, sen han började bli stapplig, är att försöka ge honom det han vill ha och se till att hans själ får komma ikapp kroppen. Den senaste veckan har flera av hans nära vänner sagt att han inte känns lika närvarande. Kanske börjar han komma ikapp. Eller hör jag bara det jag vill höra. Ser det jag vill se.

Deus har aldrig varit en hund man tvingar till något eller bär någonstans. Han har alltid varit sin egen. Han har gått hela livet på egna ben, lett mig, visat vägen och stöttat mig genom svåra val. Han har format hela min hundsyn, gett mig en riktning och tagit mig dit jag är idag. Han är mer än en hund, mer än en vän och jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här starka känslor för någon annan. I allt detta svåra tröstar jag mig med att han hade tröstat mig efteråt om han hade kunnat.

Våra vägar blev en för snart elva år sen, idag tar den resan slut. Jag kommer aldrig att acceptera att vi skiljs åt så här. Det är så fel men jag vet att det är rätt.

Annonser

2 svar to “Goodbye sweet dreams”

  1. Marie 28 augusti, 2016 den 03:41 #

    Fina fina Deus. Jag har inte hunnit träffa honom live än men det känns som att jag känner honom via dig Rasmus. Så fint att läsa hur du lyssnar med hela ditt hjärta på honom. Det är fan aldrig lätt det där <3 Ziggie och Zmilla hälsar voff voff

  2. Pia 28 augusti, 2016 den 08:59 #

    Fruktansvärt e det vi var med om samma sak i början av juni med vår Acke han blev 12,5 Det du skriver är som att läsa ens egna tankar. Vi tror att vi tog beslutet för ackes bästa. Men fy fanken vad svårt kramar till er.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: