Det har varit lite mycket

28 Nov

Många undrar nog vad som händer med R+ Hundskola just nu, så här kommer en kort uppdatering och förklaring av läget, som i vissa avseenden har varit lite img_6966rörigt på sistone. Vi har förvisso hållit flera lyckade kurser i höst och mycket har flutit på smidigt men samtidigt har många mail förblivit obesvarade, hemsidan har uppdaterats ytterst sparsamt, nyhetsbreven har lyst med sin frånvaro och vi har varit bitvis svåra att få tag i. Vi vill be om ursäkt eftersom vi inser att det påverkat många negativt att få vänta på svar. Vi vill att alla som hör av sig till oss, oavsett om det är för kurser, privatlektioner eller något annat ska känna sig trygga att de kommer få ett svar och bra hjälp. Vi är väldigt måna om att förvalta det förtroende vi får av er på ett ansvarsfullt sätt. Vår princip är att svara så fort vi har möjlighet och i de fall vi inte kan hjälpa, hänvisa till någon annan professionell och reko person som kan göra det vi inte kan eller hinner med. Det viktigaste är att alla hundar får bra hjälp så fort som möjligt!

Det är nu sex år sedan R+ Hundskola startades och i höst började det verkligen märkas att vi etablerat oss ordentligt i Malmö. Trots att vi inte gjorde någon reklam och hade väldigt lite aktivitet på sociala medier strömmade det in förfrågningar på kurser och lektioner. Vi har haft svårt att hinna med. Grundkursen fick in över femtio anmälningar och nästan dubbelt så många förfrågningar om privatträning har kommit in sedan i augusti. Vi har hållit valpkurs efter valpkurs och har en massa förfrågningar om kurser som inte ens ligger uppe. De allra flesta som hittar till oss gör det på rekommendationer och vi inser att vi måste göra nåt rätt. Vi känner enorm tacksamhet för ert stöd och stor stolthet över att ha blivit en positiv kraft att räkna med. Hundskolan startades för att förändra hundsynen på ett märkbart sätt och för att skapa en hundvänlig community i Malmö. Vi kunde aldrig drömma om att det skulle gå så här bra.

I början av hösten gick Rasmus älskade hund Deus bort och han blev tvungen att ta en paus från allt hundarbete. I samma veva började Peter på ett nytt jobb som hundlärare gymnasieskolan där även Stina jobbar. Han och Stina har fått kämpa för att hålla båten flytande sen dess. Vi har fått prioritera kursverksamheten och hållit väldigt få privatlektioner och knappt arrangerat något annat. Nu när kurserna börjar ta slut för säsongen och Rasmus börjat ge lektioner igen kan vi försöka komma ikapp med det som släpat efter. Under december och januari kommer vi att satsa hårt på att alla som hört av sig ska få hjälp och se till att dimensionera kursverksamheten bättre inför vårterminen.

Vi hoppas att ni som väntat på svar har förståelse för situationen och kan ha överseende med väntan eller att ni fått bra hjälp på annat håll. Och så hoppas vi förstås att alla goa stammisar hänger kvar och följer med oss på massa roliga äventyr framöver! Tillsammans gör vi världen till en bättre plats för alla hundar!

Goodbye sweet dreams

28 Aug

Jag sitter med Deus på en madrass i vardagsrummet. YipYap ligger på andra sidan och ute är det sommar och solen skiner. Allt känns som vanligt. Ingenting är>Varför? -DÄRFÖR! som vanligt. Jag håller på och försöker fatta beslut som jag trodde att jag aldrig skulle behöva ta. Det här är utan tvekan den svåraste dagen i mitt liv.

Imorse kunde inte Deus komma upp, jag fick dra upp honom på fötter. Det har hänt förut de senaste veckorna, det är inom gränsen för vad som är okej enligt mig. Han har varit hyfsat stabil när han väl har gått promenaden. I hissen kunde han inte hålla sig, det är ingen big deal. Men han har alltid varit så renlig. Alltid styr på grejerna och kontroll över sina kroppsliga funktioner. Den senaste tiden har han inte kunnat styra över det och han har kissat och bajsat gående, utan att verka särskilt medveten om att det hänt. När vi skulle åka till skogen kom han inte upp i bilen. Jag hjälpte honom som jag brukar men hans ben vek sig och han föll ihop. Han ville försöka igen, ställde sig vid luckan och lyfte tappert på ena frambenet. Viljan var där men jag kunde se i hans ögon att han var rädd. Han är aldrig rädd.

Det här är så mycket värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Att behöva fatta beslut om någon man älskar ska få leva eller dö är värre än någonting annat jag varit med om. Jag väger plus mot minus, tar in olika saker i beräkningarna, tänker igenom för jag vet inte vilken gång i ordningen, vad han slutat med som utgör hans person och vad som finns kvar. Han stajlar inte, kommer inte upp i sängen fast benen är av, lyssnar inte glatt när jag kallar och går ibland inte ens upp för att äta. Deus äter alltid.

Jag tänker att visst blir gamlingar mindre aktiva, dom slutar med saker dom inte orkar med och begränsas i sina val, men vissa saker gör dom tills dom stupar. IMG-20150506-WA0018Det är dom sakerna som gör det så jävla svårt att fatta såna här beslut. När vi var ute på andra rundan idag så lekte Deus med sina små pipisar, ni vet såna där fattiga ICA-pipisar av latex eller vad det är. Såna sladdriga små i grälla färger, som ser ut som djur och låter helt hysteriskt störigt alla andra dagar. Idag var det ljuv musik. Men den där lekstunden på skolgården och hur han försiktigt bar pipen i sin mun på vägen hem satte en kniv rakt in i mitt hjärta. Punkterade mina beslut och vände uppåner på allting. Plötsligt var han valp igen, obekymrad om sin trasiga kropp. Vad fan gör man då? Och hur tänker man när han är som vanligt mellan varven men har ont däremellan? Det här är fruktansvärt.

Det finns en väldigt stark djurskyddslig norm som säger att döda djur slipper lida och att det är ”för hundens bästa” som man väljer avlivning som en lösning på allt möjligt. Vissa rekommenderar det för att hunden ska slippa få problem längre fram, andra dömer ut dem för att de ska ”slippa” gå igenom en operation eller rehabiliteringsperiod och en hel del avlivar friska hundar på grund av deras beteendeproblematik. Jag ska försöka återkomma till det sistnämnda vid ett annat tillfälle för det är ett intressant men svårt ämne. Mycket i det här upprör mig. Förutom att många hundar som inte vill dö avlivas så är det hur människor pratar om det som stör mig.

Det kan aldrig vara för ens bästa att dö. Då är man borta, för evigt och ingenting spelar längre någon roll. Det är aldrig bra. Ens bästa vore att få slippa lida, få fortsätta leva och frodas. Inte att dö. Det är aldrig ens bästa. Men det kan vara rätt sak att göra för det. Jag tror vi är där.

Jag tänker inte ljuga för mig själv och säga att Deus vill dö, jag tror att han har ont, att han är trött på att inte komma upp ordentligt och att kroppen sviker. Men >Livsviktig läsning: Beteendets fyra konsekvenserdet gör den när man är gammal och jag tror inte att det automatiskt betyder att man vill sluta andas och ge upp. Jag kanske kommer ångra mig om detta längre fram, för att bättre kunna hantera att jag valt att avsluta hans liv, men jag tror inte att han upplever dödslängtan. Det är inte därför jag fattat det här beslutet och det vore falskt och simpelt av mig att ljuga. Jag har valt det eftersom jag tror att det är en fråga om tid innan han är bortom all räddning och jag akut måste åka in med honom. Jag kan inte åka in med honom akut utan att det skulle innebära ett stort trauma, han kommer inte in i bilen och jag skulle få tvinga in honom (jag vet inte ens om det skulle vara möjligt, Deus är inte en hund man tvingar till saker). Jag vet också att det är en tidsfråga när han inte kommer att kunna komma upp alls för att uträtta sina behov. Att det blir sämre märks framförallt på nätterna, när han ligger och gnäller och o-ar för att han vill gå ut men sen inte går upp när han får chansen. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och väntat på honom, klätt på mig för att gå ut, gett upp och gått och lagt mig för att väckas av hans oroliga pip igen minuter senare. Jag vill inte utsätta honom för att det ska bli ännu värre. Deus är en väldigt renlig hund.

Det som har varit svårast i allt det här är att Deus känts osynkad. Hans valpiga sätt har inte varit i fas med hans slitna kropp. Han ska fylla tolv i november men704465_520037471354468_315107030_o är knappt grå om nosen. Han hör och ser och sinnet känns väldigt mycket med. Det jag gjort de senaste månaderna, sen han började bli stapplig, är att försöka ge honom det han vill ha och se till att hans själ får komma ikapp kroppen. Den senaste veckan har flera av hans nära vänner sagt att han inte känns lika närvarande. Kanske börjar han komma ikapp. Eller hör jag bara det jag vill höra. Ser det jag vill se.

Deus har aldrig varit en hund man tvingar till något eller bär någonstans. Han har alltid varit sin egen. Han har gått hela livet på egna ben, lett mig, visat vägen och stöttat mig genom svåra val. Han har format hela min hundsyn, gett mig en riktning och tagit mig dit jag är idag. Han är mer än en hund, mer än en vän och jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här starka känslor för någon annan. I allt detta svåra tröstar jag mig med att han hade tröstat mig efteråt om han hade kunnat.

Våra vägar blev en för snart elva år sen, idag tar den resan slut. Jag kommer aldrig att acceptera att vi skiljs åt så här. Det är så fel men jag vet att det är rätt.

Det finns visst dåligt väder!

3 Sep

Med tanke på att intresset för schysst hundträning är så pass stort är det märkligt att 11141115_1593605900894533_6312743903233925898_ndet inte redan finns någon hundträningslokal i Malmö. Vi har varit inne på att starta en länge och vi började till och med leta lokal åt R+ men så kom annat i vägen och vi insåg att det skulle bli svårt att driva en lokal själva. R+ligan har fortsatt hålla sina föreläsningar på lånade lokaler, släpa prylar inför varje kurstillfälle och plåga stackars kursare i regn och blåst vinter efter vinter… Tills nu! Läs mer

Grubblerier från en instruktör

9 Aug

Jag har aldrig haft ett helt okomplicerat förhållande till hundar. Jag har tvivlat, tvekat, stressat ur, ångrat mig och svurit att aldrig ha med hundar att göra igen. skaralidIbland när pressen blir för hård vill jag bara lägga ner firman, ta upp nåt gammalt jobb igen. Tryckeriet, scenbygget eller vården, göra min uppgift, gå hem, vara ledig. Slippa tänka på hundar dygnet runt och slippa dåligt samvete för att jag inte gör mer. Men så är det något som tar mig tillbaks igen och tvivlen blir bara delar av utvecklingen, de formar mig och mitt sätt att arbeta. Dessvärre blir de inte nödvändigtvis mindre jobbiga för det och jag känner att jag måste dela med mig. Jag tror att andra bär på samma grubblerier så här är ett inlägg för er! Läs mer

För lite av allt och för mycket av det värsta

17 Jul

Gästblogginlägg av Peter Carlsson, Hundens Utbildningsakademi Malmö/Ystad:

Direkt i höstas när R+ Hundskola drog igång insamlingen ”Build for Joy” – med målet att reducera stress och skapa möjligheter till miljöträning för hundarna på SOS Animals hundhem i södra Spanien – visste jag med stor övertygelse att jag ville vara delaktig i projektet. Inte för att jag hade någon särskild kunskap om eller egna direkta erfarenheter av strays, omplaceringsverksamhet eller rescues, utan för att jag saknade det. (Och naturligtvis för att jag har ett särskilt rum i mitt hjärta för hundar i allmänhet och för hundar med särskilda behov i synnerhet.) Jag träffar ofta människor med omplaceringshundar och kände att jag ville lära mig mer om hur den här delen av hundarnas verklighet kan se ut.

Redan innan vi åkte hade jag en generell förståelse för att behoven i bred mening är stora, att många organisationer som arbetar med omplaceringar och hemlösa hundar går på knäna i sina försök att skapa drägliga livsförhållanden för så många hundar som möjligt.

Läs mer

Blod, svett och dårar. Rapport från byggveckan hos SOS Animals!

17 Jul

Nu är vi tillbaka från Spanien och den värsta tomheten börjar lägga sig. Det är alltid svårt att lämna ett sammanhang där man är helt uppslukad av det man håller

Snickra

Reina hjälper Salli skruva skärmar

på med, för att återvända till vardagen, full av grubblerier och tvivel. När man är mitt uppe i något på det där intensiva sättet slipper man fundera på om man gör tillräckligt, man ger bara allt och vet att det är det enda man kan göra. Man slipper ta andra saker i beaktande och man slipper dötid och allt vad den för med sig. Varje dag ställde vi klockan på 07.00 och jobbade tills solen gick ner vid tio. Det är en oerhört skön tillvaro på något vis och en del av mig önskar att jag kunde leva så alltid. Men istället för att dagdrömma om det spanska lantlivet tänkte jag sammanfatta vad vi gjorde under veckan vi var där. Eftersom internetuppkopplingen på plats var mer än bristfällig kommer allt komma lite stötvis nu när vi kommit hem igen.

Det här var tredje besöket som vi gjorde på SOS, jag (Rasmus) och Salli var nere två gånger förra året, för att lära känna stället och sätta oss in i rutinerna och se vad vi kunde hjälpa till med. Salli har bott på SOS under två år runt 2006-2008 och har mycket erfarenhet från den tiden. Jag har bara de erfarenheter och vilda idéer som jag fått av alla omplaceringshundar jag träffat i Sverige. Efter besöket skrev vi en analys av läget och gav förslag till styrelsen på hur de kunde förändra och förbättra verksamheten. Vi fick i samma veva för oss att vi skulle komma tillbaks för att bygga grejer och tillsammans med volontären Malin Hanning samlade vi ihop över trettiotusen kronor till projektet Build for joy! När vi pratade om projektet med vänner nappade Peter direkt. Peter är en stabil och sympatisk hundinstruktör som deltidsbott i Spanien under flera år i början av tvåtusentalet. Det visade sig bli en perfekt match och allt funkade så himla bra på plats!

När vi åkte ner hade vi en hel lista med idéer vi ville förverkliga men ingenting var riktigt klart, framförallt för att vi inte visste vilka möjligheter vi hade och vad vi skulle hitta material till där nere. Det kändes lite risky att inte ha allting uppritat men vi är bra på att improvisera och bestämde oss för att ha is i magen och ta det som det kom. Det var bra, för väl där nere insåg vi att mycket behövde göras angående stressen och stängselfrustrationen som många hundar upplevde. Det är knappast något unikt för just det här stället, jag är övertygad om att alla hundhem som inte aktivt jobbar med det

Vårt nysnickrade L-hinder

Vårt nysnickrade L-hinder

får den här typen av problem. Många hundar på liten yta bäddar för stress, frustration och konflikter. Insatsen blev med andra ord rätt spretig och vi försökte förändra saker på många olika håll. Så här i efterhand är det svårt att veta om det var det bästa men jag tror nog ändå det. Vi hann med lite av allt och fick ännu bättre grepp om hur vi vill fortsätta vårt projekt. Under veckan som gick byggde vi skärmar till samtliga kennlar för att minska stressen vid passager in och ut och vi satte upp insynsskydd på de två rastgårdarna. Vi utökade den lilla rastgården (till dubbel storlek), byggde ett L-format balanshinder/plattform/tunnel och två ljud- och rörelsebockar (för att vänja hundarna vid konstiga föremål). Vi fixade en stock med tross igenom (bit- och kampleksak) som vi tyvärr inte hann gjuta fast (vi bad en av volontärerna att ordna det sista) och vi hämtade hem ett helt gäng däck. Däcken kan användas till olika saker, som godissök, balans-, miljö- och cavalettiträning. I bortre delen av deras lilla (men nu större!) rastgård byggde vi ett bås, för att ge hundarna möjlighet att ostört äta sin mat i kongar och på så vis få mental stimulans. Tanken är att hundarna ska ha en flygbur (utan dörr) i båset, så de kan äta kongen i/nära buren och på så vis få lite gratis burträning inför flyget (som många hundar tyvärr upplever som väldigt jobbigt). När hundar slickar och gnager på saker dämpas också stressen och vi hoppas att SOS ska ha möjlighet att ändra på sina rutiner så att alla hundar äter sin mat i kong regelbundet. För att det ska fungera krävs utrymmen för hundarna, så att de kan äta i fred och vi rekommenderade dem att ta promenader med hundarna i par från olika kennlar om möjligt. På så vis skulle hundarna bli ensamma i sina kennlar medan deras kennelkompisar är på promenad och det är ett ypperligt tillfälle att äta frukost/kvällsmat i kong. När kompisen kommer tillbaka byter man, så att den som varit ute får varva ner efter rundan med en kong. De hundar som delar sina kennlar med mer än en kompis kan äta kongar i bås och rastgård (vi planerar att bygga två bås till). Vissa hundar som bodde själva fyllde vi kongar till direkt, de bör äta all sin mat på det här viset. Det kommer behövas en hel del kongar, men vi hade med oss ett trettiotal sprillans nya när vi åkte ner och runtom på gården hittade vi ett tiotal till. Vi insåg att de behöver lite fler stora men annars ska de här nog fungera så länge!

Vi såg även till att fylla på godisförråden (med en hel kundvagn godsaker!) och satte fram godistunnor i kök och hundkök för att volontärerna alltid ska komma ihåg att ha godis med sig. Vi hade

Fyller på godisförråden!

Fyller på godisförråden!

även med oss sju godisväskor som verkade uppskattade! Ett hundhem som arbetar belöningsbaserat/med mjuka metoder måste ha god tillgång till bra belöningar och volontärerna bör utbildas i hur de bäst tränar med hundarna. För hundar lär sig som bekant hela tiden, även om vi inte tycker att vi tränar med dom. Under vårt nästa besök hoppas vi kunna jobba vidare med berikningsdelen och aktiveringsparken (som ju var främsta syftet med vår insamling!) men vi kommer även fortsätta arbeta för att dämpa stressen och bidra med specialskrivet informationsmaterial till alla volontärer.

Veckan gick, trots de långa dagarna, väldigt snabbt och vi snickrade in i det sista. Vi lyckades sen med konststycket att missa flyget trots att vi köade till incheckningen i en och en halv timme. Det resulterade i att vi fick köpa nya biljetter för tretusen var. Lagom roligt. Biljetter (både de gamla och nya), mat etc betalade vi med privata pengar och av de insamlade 32 150:- spenderade vi femtontusen, vilket betyder att vi kan göra mer än lika mycket till! Tack vare era generösa bidrag kommer vi kunna förhöja livskvaliteten avsevärt och göra hundarna bättre rustade för sin flytt. Det känns amazing! Nästa besök är planerat till augusti så nu måste vi bara jobba ihop pengar för att kunna åka igen. Det finns så mycket att göra, tack än en gång SOS för att vi fått förtroendet att jobba med era underbara hundar och engagerade volontärer!

Det finns så mycket mer att berätta men jag lämnar över tangentbordet till Peter som ska berätta om sina första upplevelser från ett hundhem. Hans inlägg kommer upp vid lunchtid men dela gärna det här så länge om du vill att fler ska få ta del av arbetet för gatuhundarna!

Kolla in fler bilder på vårt instagramkonto!

Nu drar vi till Spanien igen!

6 Jul

Idag åker vi till Spanien igen för att hjälpa till att förbättra verksamheten på SOS hundhem utanför Malaga. Vi har varit där två gånger förut, för att ta del av deras

Emma från SOS

Emma från SOS

rutiner och lära oss mer om arbetet på gården. I samband med det andra besöket gjorde vi en analys av läget och skrev ihop ett förslag på åtgärder för att göra en redan välfungerande verksamhet ännu bättre. Vårt fokus låg på att göra hundarna bättre förberedda inför flytten och att öka livskvaliten och dämpa stressen i kennlarna. Vi pratade också med långtidsvolontären Oscar och idén om att komma tillbaks för att bygga en aktiveringspark föddes.

För att slippa belasta organisationens redan ansträngda ekonomi bestämde vi oss för att samla ihop pengarna till aktiveringsparken själva och vi fick hjälp av Malin Hanning som regelbundet volontärarbetar på SOS. Hon delar livet med podencomixen Dylan och ville så klart se till att göra vad hon kunde för att pengarna skulle komma in. Vi satte målet på 30 000 men efter bara några månader fick vi stänga insamlingen då vi nått hela vägen. Totalt fick vi in 32150:- som nu kommer användas till att berika hundarnas liv och skapa träningsmöjligheter för att de bättre ska kunna anpassa sig till livet i sina nya hem. Allting har blivit förskjutet pga utbrändhet, strul med hundvakter och allmän stress men nu är biljetterna bokade och väskorna packade (typ). Det blir Rasmus och Salli från R+ Hundskola och Peter från Hundens Utbildningsakademi som åker ner för att jobba intensivt med projektet under en vecka. Skisserna vi har knåpat ihop lär ändras flera gånger längs vägen, beroende på hur det ser ut där nere nu och vad vi hittar för möjligheter. Det känns oerhört spännande och vi hoppas kunna uppdatera er här på bloggen under veckan som går. Kom gärna med förslag på roliga balanshinder, matstationer och miljöträningsaparater. Vi har tusen vilda idéer, förhoppningsvis kommer de att sluta i något bra!

Läs om våra tidigare besök här och här.
Läs om när Rasmus var på besök på hundhem i USA här.

Efterlysning: Omplaceringshundar till nytt bokprojekt!

27 Maj

När jag tog hand om Deus kände jag mig ofta vilsen och visste inte hur jag skulle bete mig. Jag försökte så klart alltid göra mitt bästa men det höll sällan tillräckligt Rutbra. I efterhand är det massor av saker jag ångrar men jag kämpade verkligen för att lyckas göra rätt. Hjärtat var med från dag ett och jag ansträngde mig så hårt för att lära mig mer, för att utvecklas, för att förstå. Jag läste allt jag kom över och försökte hitta något som funkade för oss. Jag plöjde rasböcker och böcker om hundträning och problembeteenden men kände aldrig riktigt igen varken mig eller Deus. Jag fick spel på att de alltid blandade in bestraffningar, hur mjuk boken än verkade och i rasböckerna hittade jag inga svar på varför han var som han var, bara om hur han borde vara. Det var ingen som skrev om omplaceringshundarna, de nämndes i förbifarten, men fokus låg alltid på valpen och hur relationen cementerades från den där åttonde veckan. Vi som fått våra hundar i ett senare skede i livet lämnades utanför och saknade stöd i våra grubblerier. Så här åtta år senare finns det fortfarande ingen bok om omplaceringshundarna och nu känner jag att jag har väntat länge nog.

Idén till att skriva en bok om omplaceringshundar har funnits där så länge jag jobbat med hundar men den har mognat och blivit klarare allteftersom tiden gått. Så i vintras bestämde jag mig att det var dags att sluta dagdrömma och sätta igång. Jag kontaktade Julia Lindemalm, prisbelönt fotograf (och gammal kursare!) då jag sett hennes bilder och tycker hon är vansinnigt duktig. Och sympatisk. Och rolig. Och nu har vi ett projekt ihop. Boken har utvecklats, från att vara mitt projekt, till att bli vårt. Den har vuxit från att vara en bok med suddiga mobilbilder till att bli ett fotoprojekt lika mycket som en hundträningsbok. Det är lite läskigt men mest vansinnigt spännande! Läs mer

Kan vi lära hunden att inte leta efter en viss doft?

22 Apr

Ett av de allra mest intressanta ämnena jag vet är hur hundens nos fungerar. Jag blir inte klok på det, kan inte greppa hur de kan ha så bra luktsinne. Det är för hopestort, lite som rymden eller pyramiderna (den tar aldrig slut och tänk att någon har byggt dom!). Samtidigt känner jag extremt stor lust att lära mig mer så därför har vi bjudit in Jessica från Motiverade hundar för en helgkurs i september. Jag och Salli ville helt enkelt gå kurs själva och tänkte förena nytta med nöje!

Utöver att lära hundar att leta efter speciella föremål, som knarkish, kantareller, falska sedlar (skulle hellre lära dom leta äkta iofs) och cancerceller har jag även fått höra att man kan lära hundar att inte leta efter en viss doft. Det är ju egentligen det träningen bygger på tänker jag, att hunden väljer bort X för att leta efter Y. Jag är jättenyfiken på hur man kan använda specialsöksträningen för att jobba med hundars jaktbeteende och hoppas få lite svar på det från Jessica. Jag har inga jaktproblem med mina hundar, Deus är mestadels helt ointresserad och YipYap brukar skvallra när han ser djur springa iväg. Han stannar upp, tittar på djuret, tittar på mig och bekräftar jag att han gjort rätt kommer han som ett skott. Ibland kan han få för sig att springa efter en hare men han vänder på fläcken när jag visslar så det känns lugnt. Jag tror att han, om han skulle hinna ikapp skulle lägga sig och stirra på dom så jag gör inte så stor affär av det men har ändå koll på att det inte blir värre. Han brukade ligga inne hos kaninerna när vi bodde i hus, han hoppade in i deras hägn och la sig i höet för att tittade på dom, försökte aldrig göra dom illa. Detsamma med hönsen och fasanerna som han spenderade en del tid med. Läs mer

Hemliga hälsningen: För försiktiga och översociala hundar!

17 Apr

Idag när vi var på väg till en lektion, där YipYap skulle vara med som figurant, mötte vi en granne jag hejat på eftersom han också har hundar. Jag hejar iofs alltid dog greetingpå mina grannar, men vissa har man mer lust att snacka med. Oftast är det dom som har hund, eller dom som visar intresse för ens hundar, med andra ord: alla i det här huset. Alla älskar hundar, jag hejar mycket, varje runda hejar jag. Men vad som också händer är att jag blir kluven inför YipYaps hälsningsbeteende. Han har alltid blivit lite stressad av att hälsa på folk och jag tror det är den sociala pressen som spelar in.

YipYap är egentligen en mild och trevlig hund som tycker om de allra flesta människor han träffar, de han lär känna tycker han nästan garanterat om. Han är pussig och vill vara nära på ett mysigt sätt, jag har aldrig sett några tendenser till aggression mot en människa, även om han tyvärr blivit skrämd eller trängd många gånger. Han är så vansinnigt snäll. Men han kan bli skällig, nervös och stressad och ibland kan det nog vara svårt för folk att se om han är överdrivet glad eller om han tycker situationen är läskig. Oavsett känsla så kommer det ljud ur hans mun och han går upp i varv på ett sätt som varken han eller nån annan mår bra av. Det slog mig idag när grannen ville stanna och snacka att jag måste ta itu med det här. Hittills har strategin varit att tänka att det bara är ett ljud, tänka att han ju gillar folk egentligen och att jag därför inte behöver jobba med hans nervösa tendenser. Men idag slog snilleblixten ner i mig och jag började träna på hans nya hälsningsbeteende. Läs mer