Arkiv | Cesar Millan RSS feed for this section

Det handlar inte om metoder – det handlar om hundsyn

15 Apr

Det var ganska längesen nu, men det händer att jag diskuterar träningsmetoder med någon som inte alls kan förstå vad jag menar. Eller är det att jag inte kan yipyaphopebegripa att de inte förstår, hur tydligt jag än förklarar. Oftast sker den här typen av diskussioner på internet, och inte sällan uppkommer de runt någon typ av problembeteende och hur det bäst kan lösas. Länge vände jag ut och in på mig själv för att försöka förklara, överbevisa och få den andra parten att förstå. Sen insåg jag att vi inte pratade om samma saker. Alls.

När jag har tänkt mer på det är det inte så konstigt att vi inte kan komma överens. Det är tvärtom rätt logiskt att vi pratar om varandra och har svårt att ta den andra sidans argument på allvar. Vi har nämligen helt olika utgångspunkt och i mångt och mycket även olika mål. Nu menar jag inte den genomsnittlige hundägaren som kanske använder sig av korrigeringar i träningen, vi brukar kunna komma bra överens och jag känner att jag brukar nå ut förhållandevis lätt. Ofta beror valet av träningsmetoder på bristande kunskap, ett känslomässigt agerande eller att de inte såg någon annan utväg än att bråka med hunden. Men det är sällan något de önskar, ofta finns ett visst mått av desperation, vanmakt och ånger med i förklaringen av varför de gjort som de gjort. De allra flesta jag träffar på kurser och privatlektioner vill inte ha en konfliktfylld vardag och är ganska tacksamma för att slippa korrigera och bossa runt med sin hund. De är öppna för alternativ, tar tacksamt emot tips och när de ser resultaten byter de gärna träningsmetoder. Läs mer

Annonser

Att träna bort aggression och rädsla utan korrigeringar

23 Mar

Nu är det bara en vecka kvar till seminariet med Grisha Stewart och det mesta börjar falla på plats. Den senaste veckan har hundträning debatterats flitigt på TV och i diverse forum på internet. Jag är lyrisk över att fler och fler tar del i diskussionen och även försöker påverka sina organisationer och få media att ge plats åt något mer än de dominanstränare som synts hittills. Seminariet med Grisha kunde inte hållits lägligare än nu, när hundmötesproblem diskuteras flitigt och instruktörer sitter i TV och säger att klickerträning bara duger till att lära in trick. Det kunde inte vara längre från sanningen, klickerträning går inte ut på att vifta med köttbullar och hoppas att hunden gör rätt och det är skönt att kunna visa resultat med riktigt svåra hundar.

Jag har nämligen tjuvstartat lite innan seminariet och börjat använda BAT på en klients hund och tänkte skriva lite om honom idag. Jag har utgått från Grishas bok, hennes DVDer och klippen på hemsidan för att göra så mycket som möjligt rätt. Jag har säkert gjort fel någonstans och jag lär mig mer och mer om den här tekniken hela tiden. Ändå är resultatet klart över förväntan!

Hunden jag jobbat med är en cane corso med ganska allvarliga hund- och människomötesproblem. Det är en sorglig historia som jag hoppas kunna vända och hittills går det bättre än jag vågade hoppas när jag fick det första mailet. Monster (hundens bloggalias) gick sin första kurs hos en instruktör som enligt egen utsago arbetade med ”positiv inlärning”. Matte fick en massa träningstips som byggde på dominans, hon fick höra att hon måste bli boss över sin hund och positiv inlärning handlade i Monsters fall om att ignorera utfallen som han gjorde mot de andra hundarna. Inte helt tokigt, om det var så att det var ett undantagsfall för att man utsatt hunden för för mycket stress. Men Monster gjorde utfall rakt igenom kurstillfällena och enligt instruktören var det bra när han kollapsade och inte orkade göra utfall, eftersom han då höll på att kapitulera. Utfallen var riktigt våldsamma och både Monster och matte skadade sig vid flera tillfällen (matte bröt bland annat tummen). Ett annat råd hon fick var att ta med en käpp ut på promenad som Monster inte fick gå före, gjorde han det ändå skulle hon slå honom på nosen. Föga förvånande gick de klart kursen utan någon förbättring av Monsters beteende. Hoppet om mjuka metoder hade matte dock tappat och vände sig därför till en av de mest kända korrigeringstränarna i Skåne. Läs mer

Agilityträning med Pamela Johnson

14 Nov

Idag har vi turistat lite mer, varit på stranden, sett pelikaner dyka efter fisk och ätit gigantiska pommes frites på en pir. Det är sommarvärme här, folk surfar och jag har gått hela dagen i shorts och t-shirt. Det känns lite sjukt med tanke på att jag plockat fram täckbyxorna hemma. Det har varit en lång dag men vi sitter här och jobbar (och kollar på tramsiga YouTube-klipp) fast klockan är sent.

Förutom att lalla runt på stranden och åka bil har vi träffat en annan instruktör från San Diego Freestylers, Pamela Johnson. Pam har lagt upp en massa tricks- och freestylefilmer på YouTube men hon tränar också en hel del agility och idag skulle hon ge oss nybörjare en liten privatlektion. Vi möttes upp på skolan där hon jobbar, den var stängd för helgen och vi hade en bra gräsplan med en tillhörande amfiteater där vi satt och väntade på vår tur att testa övningarna. Både jag, Martina och Emily är helt nya för det här med agility så vi körde rätt basic grejer, men roligt var det. Jag gillar verkligen att träna agility, det är snabbt och man blir svettig samtidigt som hunden blir nöjd, det är praktiskt. Jag gillar praktiska lösningar, särskilt som jag inte hinner springa själv eller träna så mycket när jag har två hundar (hur hinner folk med en familj också?). Läs mer

R+ Hundskola drar till USA!

13 Nov

Jag har stuckit över till USA, närmare bestämt San Diego för att hälsa på en vän som jag lärde känna under en intensiv vecka i våras. Emily är freestyleinstruktör och har introducerat klickerträning för tusentals människor världen över. Hennes kanal, som går under namnet Kikopup är idag en av de bäst besökta hundkanalerna. Jag och ett par vänner hade följt hennes YouTube-kanal ett tag och sett alla hennes videos när jag sa till dem på skämt att jag ska bjuda över henne till Sverige. En vecka senare hade vi bestämt att hon skulle komma och i april höll hon tre väldigt uppskattade tvådagarsseminarium i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vi spenderade en massa timmar på vägarna, tränade och pratade hundar och Emily lyckades till på köpet bli störtförälskad i min vän Martina som nu flyttat hit med sin hund Trisch. Det kändes med andra ord som att det var självklart att åka och hälsa på.

När jag landade i San Diego igår kväll var det sensommarvarmt och ett par enstaka regndroppar på vindrutan. Idag har det regnat mer, men ändå inte i närheten lika mycket som en vanlig dag i Sverige. Folk här verkar helt ställda och de vet inte riktigt hur de ska bete sig. Vi har sett flera trafikolyckor och sandsäckar som staplats för att hålla borta de obetydliga vattenmängderna. Men är man turist så är man och då ska man se staden och hundarna måste ju ut så vi åkte till en park som heter Liberty Station. Martina och Emily var övertygade om att det skulle vara tomt där, pga vädret men de körde nån slags välgörenhetslopp och det var fullt med folk och band som spelade. Det hindrade inte lite freestyleträning och jag fick se Emily och hundarna in action. Hon jobbade på en ny rutin och sa att hundarna var lite ur form för de hade mest tränat enskilda trick på sistone och inte repeterat freestylegrejerna. Jag tyckte det var helt fantastiskt ändå. Det är inspirerande och roligt att se andra träna med sina hundar och det känns som att man ofta lär sig lika mycket, om inte mer av det som att träna själv. Läs mer

Jag är ingen naturbegåvning!

26 Okt

Förra helgen hade vi sista träffen med Canis klickertränarkurs och den här helgen har jag också spenderat i skolbänken. Jag är mitt uppe i hundpsykologutbildningen vid Hundens Utbildningsakademi och helgens tema var rädsla. Vi gick igenom hur rädslor fungerar, vilka olika strategier det finns för att arbeta med problemet och så tränade vi med en hund som tyckte att kor var obehagliga. Jag älskar att lära mig nytt och att dela erfarenheter och kunskap med andra som är lika insnöade. Kunskap är helt enkelt jäkligt hett!

Jag har dock lagt märke till att många människor fascineras av medfödda talanger och mystiska egenskaper som de inte riktigt förstår sig på. En del hundtränare har blivit kända för att de sägs/säger sig besitta en särskild förmåga men jag har aldrig riktig begripit hur folk kan gå igång så på det. Vad finns det för poäng i att vända sig till någon med medfödda superegenskaper, när man ändå bara är en vanlig dödlig? Man kommer ju ändå aldrig lyckas bli som dom…
Jag tycker det är betydligt mer logiskt att vända sig till någon som läst och tränat sig fram till sina färdigheter. Det känns mycket mer konkret och trovärdigt när man kan konstatera att om de jobbat sig dit de är idag så är det möjligt för vem som helst att göra det. Jag tror väl förvisso att en del människor har mer fallenhet för vissa saker och att det går olika snabbt att lära sig men grunden är ändå den samma. Den träning jag jobbar med är inte mystisk, knappast svårbegriplig och alla kan lära sig den! Läs mer

For dog’s sake, kalla saker vid deras rätta namn!

14 Okt

Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag diskuterat Cesar Millans ”fysiska beröring” eller korrigeringar i övrigt med människor som tycker att han är fantastisk men det är alltid samma visa. Jag försöker förklara inlärningspsykologi och de försöker övertyga mig om att de inte sysslar med bestraffningar. Det blir alltid en jäkla soppa där en del av diskussionen handlar om beteendeforskning och den andra om att ”Cesars metoder VISST FUNKAR”, att ”CESAR ÄR BÄST!!!”

För att kunna ha en meningsfull diskussion om träningsmetoder underlättar det om vissa begrepp betyder samma sak för alla inblandade. Det är knappast troligt att alla kommer hålla med varandra om allting men vissa saker är testade så pass många gånger i vetenskapliga studier att de nog får kallas sanningar (tills något annat bevisats). Några av de sakerna kallas konsekvenser på beteenden och det är de som formar oss alla och styr våra val. Beteenden som leder till något önskvärt kommer vi vilja testa igen, beteenden som leder till något oönskat kommer vi inte att vilja göra igen. Beteenden som varit lönsamma försvinner efter ett tag om belöningen slutar komma. Det är rätt simpel logik och de allra flesta förstår hur principen fungerar. Det blir svårare när det kommer till praktiken dock, för då vill folk gärna ändra på ord för att det ska låta trevligare eller passa deras sammanhang. Jag började skriva det här efter att jag läst lite träningstips med en instruktör som ofta figurerar i tidningen Härliga Hund. Han väljer fantasifullt nog att kalla sina korrigeringsknep för förstärkare, tanken är väl att de ska förstärka ett ”NEJ!” eller liknande. Men vad är de egentligen? Läs mer

Vem vill egentligen vara ett nedtryckade psyko?

25 Sep

Häromdan kollade jag på Fireflies in the garden, en film som fick mig att tänka mycket på hur vår relation till hundarna ser ut. Filmen hade förvisso inget med hundar att göra, den handlade om en dysfunktionell familj men den väckte mycket tankar i mig och jag kände mig sorgsen för det var så tydligt alltihop. Filmen handlarom en familj där pappan är hård och krävande mot de andra familjemedlemmarna. Han är kontrollerande och styr över deras vardag på ett obehagligt sätt som påminde om hur många människor förhåller sig till sina hundar.

Jag har svårt att återberätta filmer och det känns lite knaggligt att skriva det här men jag ska göra ett försök för jag tycker det är ett väldigt intressant ämne. Relationen människa – hund är knepig, för det är så mycket vi inte vet och mycket spekulationer som vi måste leva med och acceptera. Vi vet inte vad hundarna vill alla gånger så vi får då och då gissa. Vad vi betydligt oftare vet är vad vi själva vill och hur vi vill att vår hund ska bete sig i olika situationer. Det är utifrån den utgångspunkten som vi försöker forma vår samvaro väldigt ofta, alltså vår vilja. Vissa människor ser på hundar som redskap, för jakt, för träning, för försvar eller hundslagsmål. De lever inte sina liv med hundarna utan har dem omkring sig enbart när det passar. Den här relationen är inte vidare konstig, för den är inte det minsta jämlik, det är ingen som låtsas bry sig och det är nog lättare att förhålla sig till. För de allra flesta av oss är hunden dock en familjemedlem, någon att dela dagarna med och det är där det blir komplicerat. Läs mer

Att hantera rädslor del 2

17 Sep

Miljöträning i Västra hamnen med Stina och Hassel

Jag hade precis börjat tro att jag skulle slippa skriva en uppföljning på blogginlägget ”Att hantera rädslor del 1” som jag skrev i maj för på sistone har YipYap betett sig som en helt vanlig hund. Han har inte varit särskilt rädd, skällt mindre hemma och varit helt otroligt rolig att träna och umgås med. Han har förvisso kommit i puberteten och ska lukta överallt och när vi var på djursjukhuset kissade han fem gånger inomhus (jag blev lika förvånad varje gång, tur det bara var vi där) men rädd har han inte varit på länge. Jag hade nästan glömt bort att han var sådär rädd i maj för det försvann rätt snabbt och jag var helt oförberedd när det plötsligt hände en skitjobbig sak idag.

Jag och YipYap väntade på en vän vid tågstationen i Skurup och passade på att träna/leka lite en bit bort längs spåret. Jag har sedan han var liten försökt leka på nya platser och med många olika störningar, för jag tänker att det är en viktig grundförutsättning för att kunna träna i svåra miljöer. Om han inte kan engagera sig i lek trots att det är stökigt omkring honom kommer han knappast att engagera sig i träning eller vardagliga saker som kanske är betydligt tråkigare. Så, som en del av träningen har vi lekt på lekplatser, på trottoarer, i skogen, i affärer, med andra hundar, i folksamlingar och vid havet. Jag har försökt leka ofta och mycket med honom för att bygga värde i leken och att vara med mig. Vi hade inte lekt så mycket med tåg som susar förbi och det märktes idag men jag gav mig inte utan lyckades få honom intresserad och allt gick strålande, tills nån idiot la sig i. Jag vet inte vad det är som är så fruktansvärt viktigt att fira idag, kanske nåt bröllop eller god knows men raketer var dom tvungna att skjuta i alla fall. YipYap har inte varit särskilt rädd för ljud tidigare, han har lekt och sovit sig igenom åskoväder, ryckt på axlarna åt skott och glatt vält ner kastruller i huvudet utan att bry sig. Så värst mycket fyrverkerier har vi inte sett, ett par stycken men aldrig så här plötsligt eller nära. Det var en rejäl fyrverkeripjäs som någon smällde av ett par kvarter bort och YipYap fick panik. Läs mer

En bra början är att välja väg

14 Aug

När jag började intressera mig för hundar förstod jag inte vilken enorm skillnad det var på olika metoder. För mig kändes det rätt att jobba på ett positivt sätt, att bestraffa hunden kändes helt enkelt fel, men det var så mycket jag inte hade förstått då och för varje dag som går lär jag mig något nytt. Jag inser, med varje hund jag möter och med varje husse eller matte jag pratar med vilken milsvida skillnad det kan vara mellan olika människors sätt att se på, leva med och träna hundar.

För mig handlar det inte längre så mycket om vad som är rätt och fel, det är något betydligt mer fundamentalt än så. Det handlar om hur vi ser på hundar och redan i första meningen dras skiljelinjen upp. Vissa är av uppfattningen att hundar är flockdjur som måste leva i en strikt rangordning, att de strävar efter att stiga i rang, att de tar över om de saknar en stark ledare och att konflikter är ett nödvändigt ont för att relationen ska fungera. I deras värld är det nödvändigt att hunden får veta vem som bestämmer, att hunden vet sin plats och att man inte är vek. I vissa fall innebär det att de lite halvdant tvingar hunden att gå bakom dem genom dörren, att den inte får göra människosaker (sova i soffan, äta god människomat osv) medan vissa hamnar i slagsmål med sin hund var och varannan dag för att se till att den fogar sig. Det här måste vara ett skitjobbigt sätt att leva på. Om man ser varje liten handling hunden gör som en rangfråga och om man tolkar hundens beteenden som att den gör saker med ont uppsåt måste livet bli tufft. Det skapar en misstänksamhet där hunden blir oförutsägbar och man vet inte från den ena stunden till den andra vilka motiv hunden har och vad den kan tänkas hitta på. Min gissning är att människor som ser på hundar på det här sättet är rädda, utvecklar någon form av hundrädsla eller blir avtrubbade efter alla konflikter de hamnar i. Jag vet att jag hade gjort det om jag varit i konflikt med mina hundar varje dag. För det intressanta är att fysiska tillrättavisningar eller tillsägelser sällan hjälper. Det är inlärningsvägens lag att om du måste bestraffa/korrigera ett beteende mer än en gång så kommer hunden att fortsätta upprepa det. Bestraffningar lär inte hunden beteenden, de undertrycker dem och hunden kommer att vilja/känna sig tvungen att fortsätta göra dem. Så fort de inser att det inte finns någon risk för bestraffning (när den som bestraffat inte är där tex) eller om bestraffningen inte kan mäta sig med motivationen att göra beteendet så kommer beteendet att komma tillbaks. De allra flesta älskar sina hundar och vill inte riskera att skada dem, därför bestraffar många människor lite halvdant i början vilket gör att hunden lär sig leva med bestraffningarna. Konflikterna fortsätter alltså, dag ut och dag in, på ett eller annat sätt och varje gång beteendet inte blir bestraffat förstärks det (läs mer om negativ förstärkning här). Det finns lyckligtvis andra sätt att jobba och jag är tacksam för alla som utvecklar den positiva hundträningen och ser till att den blir effektivare och effektivare hela tiden. När jag började intressera mig för hundar valde jag förvisso att jobba med mjuka metoder utifrån magkänslan och etiska perspektiv men ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur överlägset det är ur inlärningssynpunkt. Tyvärr råder det en hel del missuppfattningar som jag känner måste diskuteras.
Vi förser hunden med konsekvenser
Det första är att positiv betyder tillåtande, att hunden får göra precis vad den vill och saknar regler. Inget kunde vara mer fel egentligen, för vi jobbar med att förse hunden med konsekvenser, det är det hela träningssättet går ut på. Vi bestämmer oss för vad vi vill att hunden ska göra (våra regler) och sen förser vi den med konsekvenser utifrån vårt träningsmål. Vi jobbar med två konsekvenser, den ena är att hunden får något den vill ha och den andra är att hunden inte får det. Vi jobbar inte med obehag av så många anledningar att det är värt ett helt inlägg men att styra hundens tillgång till saker den vill ha räcker så väl. Hunden är nämligen en egoist och en ekonom (jag använder inte något av orden som skällsord) och gör det som den tjänar på i varje given situation. Det innebär att vi kan styra hundens beteende om vi ser var motivationen ligger och använder den till vår fördel. Jag har inte läst några studier som motbevisar tesen att allting vi vill lära hunden kan ses som trick eller att det skulle vara skillnad på vardagslydnad och övrig inlärning. Hunden måste, som jag ser det lära sig utifrån samma formel oavsett om den lär sig att passera lugnt förbi en grupp hundar som om den lär sig sitta fint eller hämta tidningen. Det innebär att vi kan tillämpa två konsekvenser i hundens liv och slippa väldigt mycket konflikter. Om hunden inte tar kontakt med oss så får den inte gå och hälsa på den andra hunden, om hunden inte sitter ner får den inte springa ner och bada, om hunden inte går fint vid vår sida får den inget godis, om hunden inte leker schysst får den inte leka osv. För det vi gör när vi låter hunden göra något den vill göra är att vi belönar beteendet den precis gjorde. Om en hund drar i kopplet och vi följer med eller släpper den, om hunden skäller och vi ger den uppmärksamhet, om den stjäl leksaken och vi låter den behålla den, om den springer efter grannens katt eller skäller på andra hundar -vad är det vi lär den? För människor som jobbar med korrigeringar hade det här varit möjliga träningsstunder men hur många gånger av alla hinner de med att korrigera hunden? Alla? Knappast. För oss ligger fokus på att hantera situationen så att hunden inte kan bli belönad för de här beteendena och istället se till vad vi vill att hunden ska göra. Jag vet få människor som har så mycket regler för sina hundar/sin träning som ambitiösa klickertränare men skillnaden mellan våra regler och klassiska dominansbaserade regler är att vi har en i mina ögon bättre uppbackad teori bakom reglerna. Vi vill inte att hunden ska bli bra på, eller känna sig tvungen att försvara sig, stjäla från matbordet, jaga katter, dra i kopplet, bita barn etc och därför är vårt mål att det aldrig ska behöva gå så långt. Vi jobbar utifrån vad hunden kan idag, sätter den inte i situationer där den kommer misslyckas och vi jobbar förebyggande, för att hunden ska klara situationen inom en snar framtid. I vissa situationer är det helt enkelt smartare att bara hantera situationen, ifall konsekvenserna av ett misslyckande är för stora men i andra är det inte hela världen om hunden gör fel ibland, det enda som händer är att belöningen uteblir. Sätt att hantera situationen är ofta de mest självklara sakerna som dyker upp i huvudet: Koppla hunden så den inte jagar katter, ha den inte nära barn tills den vant sig och trivs med dem, möt inte hundar på samma trottoar om den har hundmötesproblem och låt inte mat ligga framme om du har en tjuv i hushållet. Hunden kommer ändå bara att misslyckas med det du vill att den ska göra och när hunden misslyckas med våra förväntningar lyckas den med något annat, vilket innebär att den lär sig nya saker. Om vi planerar dåligt och tränar dåligt så hunden gör något vi inte vill så har vi misslyckats. Om vi då korrigerar hunden så straffar vi den för vår vår egna dåliga träning. Orättvist och osmart om du frågar mig.

Att hjälpa eller stjälpa
En annan missuppfattning är att vi som jobbar med positiv förstärkning blir godismaskiner som måste muta hundarna för att göra det vi vill. Och det är väl med det som med allting annat, att det finns dåliga tränare inom alla skolor. Jag skulle vilja säga att det inte är så stor skillnad på att tvingas muta sin hund varje dag och att använda kopplet/rösten för att hålla hunden i schack. Jag tycker med andra ord att båda resultaten är lika värdelösa (den enda skillnaden är att hunden är glad och får godis i det ena fallet och ont i nacken/öronen i det andra). Om vi tvingas muta hundarna för att få dem dit vi vill så är vi beroende av en hjälp. En hjälp kan vara godis, koppel, att vi bär/släpar/visar hunden, en target (läs mer om targets här) etc och det är av största vikt att vi blir av med hjälpen så fort vi kan. Därför använder jag mig av så lite hjälper jag bara kan, för att slippa träna bort dem senare. Mitt mål är ju förstås att hunden ska kunna allting jag lärt den oavsett om jag har koppel, boll eller godis i handen.

Att se till hundens förutsättningar
Den fördom jag stör mig mest på är nog ändå den om att mjuka metoder bara funkar med lätta hundar och att de inte funkar för att hjälpa hundar med problembeteenden. De hundar jag har mött hittills har varit levande exempel på vad bestraffningar kan göra med en hunds osäkerhet och hur väl positiv förstärkning fungerar när det kommer till beteendemodifikation. Moderna hundtränare tar hundens naturliga förutsättningar i beaktning och utifrån dem gör vi en plan för vår träning. Att anpassa avstånd, störning och kriterier för hundens beteende är viktiga komponenter i ett lyckat träningspass och allt för många glömmer de här fundamentala bitarna. Oavsett om de arbetar med bestraffningar eller försöker få hunden att göra det de vill med en bit godis i näven glömmer de bort att se till att hunden klarar det. De kräver för mycket för snabbt och i en miljö som hunden inte klarar av. Vi ser till att hunden lyckas.

Seminarium om aggression och rädsla: Grisha Stewart kommer till Sverige!

19 Jul

Jag har den stora glädjen att meddela att Grisha Stewart, en av USAs främsta hundtränare kommer till Sverige under våren 2012. Grisha har blivit känd över hela världen för sitt arbete med reaktiva och rädda hundar. Hon har utvecklat Behavior Adjustment Training (BAT), en teknik som ger hundar självkänsla och sociala färdigheter. På grund av sin enkelhet och effektivitet när det kommer till att rehabilitera reaktiva beteenden sprider sig metoden snabbt. Nu har turen kommit till Sverige!

Grisha Stewart har specialiserat sig på hundagression och hennes hundcenter Ahimsa Dog Training i Seattle har blivit utnämnt till bäst i delstaten. Hon arbetar där med klassisk kursverksamhet, valpsocialisering och hjälper hundar med hundmötesproblematik. Problem vid hundmöten är en av de vanligaste orsakerna till att människor söker hjälp hos hundpsykologer och instruktörer och det är därför extra roligt att kunna presentera Grisha och BAT för den svenska hundvärlden.

Grisha kommer från en akademisk bakgrund, har en Master’s i matematik och är på väg mot en Master’s i psykologi (med inriktning djurs beteenden) vid Antioch University samtidigt som hon driver ett företag med sex instruktörer och håller privatlektioner i aggressionsfall. Hennes bakgrund som teoretisk matematiker och collegelärare kommer till användning i hennes jobb som hundtränare och instruktör. Framförallt har hon haft nytta av problemlösningsfärdigheter, undervisningsskills och förmågan till kritiskt tänkande som hon lärde sig under tiden på college. Sedan hon grundade Ahimsa Dog Training 2003 har hon kunnat konstatera att hennes hund- och människoelever är betydligt ivrigare att lära sig än eleverna på college.

Hundbeteende fascinerar Grisha och hon är oerhört passionerad i att hjälpa hundägare och instruktörer bli bättre på att rehabilitera och träna hundar. Hennes iver ledde till att hon utvecklade BAT, Behavior Adjustment Training, en teknik som använder omgivningen för att belöna hunden och eliminera problembeteenden. Hennes seminarier om BAT brukar vara underhållande, lärorika och inspirerande och har fått topprecensioner av både hundägare och människor som arbetar med hundar.

Seminariet kommer bland annat handla om:
Rädsla, aggression mot människor och hundar, hälsningsfrustration, hanteringsträning, valpsocialisering, att förebygga aggression mm.

Info om seminariet

Att slåss är kostsamt för hundar. Istället för att kasta sig direkt in i slagsmål ger de flesta hundar avståndsökande signaler, vissa subtila, andra betydligt tydligare. Men många hundar har gett upp om de subtila signalerna och hoppar direkt till att visa aggression, slåss eller fly i panik.

I arbetet med att rehabilitera rädda, aggressiva och frustrerade hundar bygger BAT sociala färdigheter, självförtroende och trygghet nära det som triggar en reaktion. Samtidigt växer tilliten och förtroendet för den som jobbar med hunden. Klassiska belöningar, som mat och lek har en plats i BAT men den viktigaste komponenten är att använda sig av omgivningsbelöningar eftersom det är de som håller det reaktiva beteendet levande.

Seminariet består av flera olika delar. Det blir videoklipp från fall där BAT använts på olika sätt och videoklipp för att visa hur man bäst hanterar de problem som man kan stöta på, en kort sammanfattning av hur BAT-liknande teknikaer använts under de senaste decennierna samt hur BAT kan användas tillsammans med andra träningsmetoder. Vi kommer diskutera vetenskapen bakom BAT, varför och hur BAT hålls på en låg stressnivå, hur man bäst hittar figuranter för arrangerade möten och hur man börjar använda BAT ”undercover” i riktiga världen. Seminariet tar även upp hur man kan hantera konflikter i hushållet (mellan hundarna!), hur man tränar bort stängselaggression och mycket mer. Utöver allt prat blir det givetvis livedemonstrationer, med flera hundar med hundmötesproblem samt en valp för socialiseringsarbetet. Hundarna som deltar är med båda dagarna vilket gör det extra tydligt vilken förändring BAT kan åstadkomma på relativt kort tid.

Seminariet är på två dagar och kommer att hållas i Stockholm helgen 31:e mars – 1:a april 2012. Plats och exakta tider meddelas inom kort, tills dess tar vi emot anmälningar och svarar mer än gärna på frågor! Om din klubb är intresserad av att delta skickar vi gärna kompletterande information om seminariet och grupprabatter. Du anmäler dig genom att skicka ett mail till rplushundskola@gmail.com

Läs mer om Grisha och BAT här.

Video på hunden Peanut som rehabiliterats med BAT. Första videon är Grisha och Peanut under träningen och andra videon är resultatet efteråt. Peanut brukade vara rädd för alla människor (framförallt barn) och hundar.