Arkiv | Inlärningspsykologi RSS feed for this section

Det finns visst dåligt väder!

3 Sep

Med tanke på att intresset för schysst hundträning är så pass stort är det märkligt att 11141115_1593605900894533_6312743903233925898_ndet inte redan finns någon hundträningslokal i Malmö. Vi har varit inne på att starta en länge och vi började till och med leta lokal åt R+ men så kom annat i vägen och vi insåg att det skulle bli svårt att driva en lokal själva. R+ligan har fortsatt hålla sina föreläsningar på lånade lokaler, släpa prylar inför varje kurstillfälle och plåga stackars kursare i regn och blåst vinter efter vinter… Tills nu! Läs mer

Annonser

För lite av allt och för mycket av det värsta

17 Jul

Gästblogginlägg av Peter Carlsson, Hundens Utbildningsakademi Malmö/Ystad:

Direkt i höstas när R+ Hundskola drog igång insamlingen ”Build for Joy” – med målet att reducera stress och skapa möjligheter till miljöträning för hundarna på SOS Animals hundhem i södra Spanien – visste jag med stor övertygelse att jag ville vara delaktig i projektet. Inte för att jag hade någon särskild kunskap om eller egna direkta erfarenheter av strays, omplaceringsverksamhet eller rescues, utan för att jag saknade det. (Och naturligtvis för att jag har ett särskilt rum i mitt hjärta för hundar i allmänhet och för hundar med särskilda behov i synnerhet.) Jag träffar ofta människor med omplaceringshundar och kände att jag ville lära mig mer om hur den här delen av hundarnas verklighet kan se ut.

Redan innan vi åkte hade jag en generell förståelse för att behoven i bred mening är stora, att många organisationer som arbetar med omplaceringar och hemlösa hundar går på knäna i sina försök att skapa drägliga livsförhållanden för så många hundar som möjligt.

Läs mer

Blod, svett och dårar. Rapport från byggveckan hos SOS Animals!

17 Jul

Nu är vi tillbaka från Spanien och den värsta tomheten börjar lägga sig. Det är alltid svårt att lämna ett sammanhang där man är helt uppslukad av det man håller

Snickra

Reina hjälper Salli skruva skärmar

på med, för att återvända till vardagen, full av grubblerier och tvivel. När man är mitt uppe i något på det där intensiva sättet slipper man fundera på om man gör tillräckligt, man ger bara allt och vet att det är det enda man kan göra. Man slipper ta andra saker i beaktande och man slipper dötid och allt vad den för med sig. Varje dag ställde vi klockan på 07.00 och jobbade tills solen gick ner vid tio. Det är en oerhört skön tillvaro på något vis och en del av mig önskar att jag kunde leva så alltid. Men istället för att dagdrömma om det spanska lantlivet tänkte jag sammanfatta vad vi gjorde under veckan vi var där. Eftersom internetuppkopplingen på plats var mer än bristfällig kommer allt komma lite stötvis nu när vi kommit hem igen.

Det här var tredje besöket som vi gjorde på SOS, jag (Rasmus) och Salli var nere två gånger förra året, för att lära känna stället och sätta oss in i rutinerna och se vad vi kunde hjälpa till med. Salli har bott på SOS under två år runt 2006-2008 och har mycket erfarenhet från den tiden. Jag har bara de erfarenheter och vilda idéer som jag fått av alla omplaceringshundar jag träffat i Sverige. Efter besöket skrev vi en analys av läget och gav förslag till styrelsen på hur de kunde förändra och förbättra verksamheten. Vi fick i samma veva för oss att vi skulle komma tillbaks för att bygga grejer och tillsammans med volontären Malin Hanning samlade vi ihop över trettiotusen kronor till projektet Build for joy! När vi pratade om projektet med vänner nappade Peter direkt. Peter är en stabil och sympatisk hundinstruktör som deltidsbott i Spanien under flera år i början av tvåtusentalet. Det visade sig bli en perfekt match och allt funkade så himla bra på plats!

När vi åkte ner hade vi en hel lista med idéer vi ville förverkliga men ingenting var riktigt klart, framförallt för att vi inte visste vilka möjligheter vi hade och vad vi skulle hitta material till där nere. Det kändes lite risky att inte ha allting uppritat men vi är bra på att improvisera och bestämde oss för att ha is i magen och ta det som det kom. Det var bra, för väl där nere insåg vi att mycket behövde göras angående stressen och stängselfrustrationen som många hundar upplevde. Det är knappast något unikt för just det här stället, jag är övertygad om att alla hundhem som inte aktivt jobbar med det

Vårt nysnickrade L-hinder

Vårt nysnickrade L-hinder

får den här typen av problem. Många hundar på liten yta bäddar för stress, frustration och konflikter. Insatsen blev med andra ord rätt spretig och vi försökte förändra saker på många olika håll. Så här i efterhand är det svårt att veta om det var det bästa men jag tror nog ändå det. Vi hann med lite av allt och fick ännu bättre grepp om hur vi vill fortsätta vårt projekt. Under veckan som gick byggde vi skärmar till samtliga kennlar för att minska stressen vid passager in och ut och vi satte upp insynsskydd på de två rastgårdarna. Vi utökade den lilla rastgården (till dubbel storlek), byggde ett L-format balanshinder/plattform/tunnel och två ljud- och rörelsebockar (för att vänja hundarna vid konstiga föremål). Vi fixade en stock med tross igenom (bit- och kampleksak) som vi tyvärr inte hann gjuta fast (vi bad en av volontärerna att ordna det sista) och vi hämtade hem ett helt gäng däck. Däcken kan användas till olika saker, som godissök, balans-, miljö- och cavalettiträning. I bortre delen av deras lilla (men nu större!) rastgård byggde vi ett bås, för att ge hundarna möjlighet att ostört äta sin mat i kongar och på så vis få mental stimulans. Tanken är att hundarna ska ha en flygbur (utan dörr) i båset, så de kan äta kongen i/nära buren och på så vis få lite gratis burträning inför flyget (som många hundar tyvärr upplever som väldigt jobbigt). När hundar slickar och gnager på saker dämpas också stressen och vi hoppas att SOS ska ha möjlighet att ändra på sina rutiner så att alla hundar äter sin mat i kong regelbundet. För att det ska fungera krävs utrymmen för hundarna, så att de kan äta i fred och vi rekommenderade dem att ta promenader med hundarna i par från olika kennlar om möjligt. På så vis skulle hundarna bli ensamma i sina kennlar medan deras kennelkompisar är på promenad och det är ett ypperligt tillfälle att äta frukost/kvällsmat i kong. När kompisen kommer tillbaka byter man, så att den som varit ute får varva ner efter rundan med en kong. De hundar som delar sina kennlar med mer än en kompis kan äta kongar i bås och rastgård (vi planerar att bygga två bås till). Vissa hundar som bodde själva fyllde vi kongar till direkt, de bör äta all sin mat på det här viset. Det kommer behövas en hel del kongar, men vi hade med oss ett trettiotal sprillans nya när vi åkte ner och runtom på gården hittade vi ett tiotal till. Vi insåg att de behöver lite fler stora men annars ska de här nog fungera så länge!

Vi såg även till att fylla på godisförråden (med en hel kundvagn godsaker!) och satte fram godistunnor i kök och hundkök för att volontärerna alltid ska komma ihåg att ha godis med sig. Vi hade

Fyller på godisförråden!

Fyller på godisförråden!

även med oss sju godisväskor som verkade uppskattade! Ett hundhem som arbetar belöningsbaserat/med mjuka metoder måste ha god tillgång till bra belöningar och volontärerna bör utbildas i hur de bäst tränar med hundarna. För hundar lär sig som bekant hela tiden, även om vi inte tycker att vi tränar med dom. Under vårt nästa besök hoppas vi kunna jobba vidare med berikningsdelen och aktiveringsparken (som ju var främsta syftet med vår insamling!) men vi kommer även fortsätta arbeta för att dämpa stressen och bidra med specialskrivet informationsmaterial till alla volontärer.

Veckan gick, trots de långa dagarna, väldigt snabbt och vi snickrade in i det sista. Vi lyckades sen med konststycket att missa flyget trots att vi köade till incheckningen i en och en halv timme. Det resulterade i att vi fick köpa nya biljetter för tretusen var. Lagom roligt. Biljetter (både de gamla och nya), mat etc betalade vi med privata pengar och av de insamlade 32 150:- spenderade vi femtontusen, vilket betyder att vi kan göra mer än lika mycket till! Tack vare era generösa bidrag kommer vi kunna förhöja livskvaliteten avsevärt och göra hundarna bättre rustade för sin flytt. Det känns amazing! Nästa besök är planerat till augusti så nu måste vi bara jobba ihop pengar för att kunna åka igen. Det finns så mycket att göra, tack än en gång SOS för att vi fått förtroendet att jobba med era underbara hundar och engagerade volontärer!

Det finns så mycket mer att berätta men jag lämnar över tangentbordet till Peter som ska berätta om sina första upplevelser från ett hundhem. Hans inlägg kommer upp vid lunchtid men dela gärna det här så länge om du vill att fler ska få ta del av arbetet för gatuhundarna!

Kolla in fler bilder på vårt instagramkonto!

Efterlysning: Omplaceringshundar till nytt bokprojekt!

27 Maj

När jag tog hand om Deus kände jag mig ofta vilsen och visste inte hur jag skulle bete mig. Jag försökte så klart alltid göra mitt bästa men det höll sällan tillräckligt Rutbra. I efterhand är det massor av saker jag ångrar men jag kämpade verkligen för att lyckas göra rätt. Hjärtat var med från dag ett och jag ansträngde mig så hårt för att lära mig mer, för att utvecklas, för att förstå. Jag läste allt jag kom över och försökte hitta något som funkade för oss. Jag plöjde rasböcker och böcker om hundträning och problembeteenden men kände aldrig riktigt igen varken mig eller Deus. Jag fick spel på att de alltid blandade in bestraffningar, hur mjuk boken än verkade och i rasböckerna hittade jag inga svar på varför han var som han var, bara om hur han borde vara. Det var ingen som skrev om omplaceringshundarna, de nämndes i förbifarten, men fokus låg alltid på valpen och hur relationen cementerades från den där åttonde veckan. Vi som fått våra hundar i ett senare skede i livet lämnades utanför och saknade stöd i våra grubblerier. Så här åtta år senare finns det fortfarande ingen bok om omplaceringshundarna och nu känner jag att jag har väntat länge nog.

Idén till att skriva en bok om omplaceringshundar har funnits där så länge jag jobbat med hundar men den har mognat och blivit klarare allteftersom tiden gått. Så i vintras bestämde jag mig att det var dags att sluta dagdrömma och sätta igång. Jag kontaktade Julia Lindemalm, prisbelönt fotograf (och gammal kursare!) då jag sett hennes bilder och tycker hon är vansinnigt duktig. Och sympatisk. Och rolig. Och nu har vi ett projekt ihop. Boken har utvecklats, från att vara mitt projekt, till att bli vårt. Den har vuxit från att vara en bok med suddiga mobilbilder till att bli ett fotoprojekt lika mycket som en hundträningsbok. Det är lite läskigt men mest vansinnigt spännande! Läs mer

Kan vi lära hunden att inte leta efter en viss doft?

22 Apr

Ett av de allra mest intressanta ämnena jag vet är hur hundens nos fungerar. Jag blir inte klok på det, kan inte greppa hur de kan ha så bra luktsinne. Det är för hopestort, lite som rymden eller pyramiderna (den tar aldrig slut och tänk att någon har byggt dom!). Samtidigt känner jag extremt stor lust att lära mig mer så därför har vi bjudit in Jessica från Motiverade hundar för en helgkurs i september. Jag och Salli ville helt enkelt gå kurs själva och tänkte förena nytta med nöje!

Utöver att lära hundar att leta efter speciella föremål, som knarkish, kantareller, falska sedlar (skulle hellre lära dom leta äkta iofs) och cancerceller har jag även fått höra att man kan lära hundar att inte leta efter en viss doft. Det är ju egentligen det träningen bygger på tänker jag, att hunden väljer bort X för att leta efter Y. Jag är jättenyfiken på hur man kan använda specialsöksträningen för att jobba med hundars jaktbeteende och hoppas få lite svar på det från Jessica. Jag har inga jaktproblem med mina hundar, Deus är mestadels helt ointresserad och YipYap brukar skvallra när han ser djur springa iväg. Han stannar upp, tittar på djuret, tittar på mig och bekräftar jag att han gjort rätt kommer han som ett skott. Ibland kan han få för sig att springa efter en hare men han vänder på fläcken när jag visslar så det känns lugnt. Jag tror att han, om han skulle hinna ikapp skulle lägga sig och stirra på dom så jag gör inte så stor affär av det men har ändå koll på att det inte blir värre. Han brukade ligga inne hos kaninerna när vi bodde i hus, han hoppade in i deras hägn och la sig i höet för att tittade på dom, försökte aldrig göra dom illa. Detsamma med hönsen och fasanerna som han spenderade en del tid med. Läs mer

Hemliga hälsningen: För försiktiga och översociala hundar!

17 Apr

Idag när vi var på väg till en lektion, där YipYap skulle vara med som figurant, mötte vi en granne jag hejat på eftersom han också har hundar. Jag hejar iofs alltid dog greetingpå mina grannar, men vissa har man mer lust att snacka med. Oftast är det dom som har hund, eller dom som visar intresse för ens hundar, med andra ord: alla i det här huset. Alla älskar hundar, jag hejar mycket, varje runda hejar jag. Men vad som också händer är att jag blir kluven inför YipYaps hälsningsbeteende. Han har alltid blivit lite stressad av att hälsa på folk och jag tror det är den sociala pressen som spelar in.

YipYap är egentligen en mild och trevlig hund som tycker om de allra flesta människor han träffar, de han lär känna tycker han nästan garanterat om. Han är pussig och vill vara nära på ett mysigt sätt, jag har aldrig sett några tendenser till aggression mot en människa, även om han tyvärr blivit skrämd eller trängd många gånger. Han är så vansinnigt snäll. Men han kan bli skällig, nervös och stressad och ibland kan det nog vara svårt för folk att se om han är överdrivet glad eller om han tycker situationen är läskig. Oavsett känsla så kommer det ljud ur hans mun och han går upp i varv på ett sätt som varken han eller nån annan mår bra av. Det slog mig idag när grannen ville stanna och snacka att jag måste ta itu med det här. Hittills har strategin varit att tänka att det bara är ett ljud, tänka att han ju gillar folk egentligen och att jag därför inte behöver jobba med hans nervösa tendenser. Men idag slog snilleblixten ner i mig och jag började träna på hans nya hälsningsbeteende. Läs mer

Det handlar inte om metoder – det handlar om hundsyn

15 Apr

Det var ganska längesen nu, men det händer att jag diskuterar träningsmetoder med någon som inte alls kan förstå vad jag menar. Eller är det att jag inte kan yipyaphopebegripa att de inte förstår, hur tydligt jag än förklarar. Oftast sker den här typen av diskussioner på internet, och inte sällan uppkommer de runt någon typ av problembeteende och hur det bäst kan lösas. Länge vände jag ut och in på mig själv för att försöka förklara, överbevisa och få den andra parten att förstå. Sen insåg jag att vi inte pratade om samma saker. Alls.

När jag har tänkt mer på det är det inte så konstigt att vi inte kan komma överens. Det är tvärtom rätt logiskt att vi pratar om varandra och har svårt att ta den andra sidans argument på allvar. Vi har nämligen helt olika utgångspunkt och i mångt och mycket även olika mål. Nu menar jag inte den genomsnittlige hundägaren som kanske använder sig av korrigeringar i träningen, vi brukar kunna komma bra överens och jag känner att jag brukar nå ut förhållandevis lätt. Ofta beror valet av träningsmetoder på bristande kunskap, ett känslomässigt agerande eller att de inte såg någon annan utväg än att bråka med hunden. Men det är sällan något de önskar, ofta finns ett visst mått av desperation, vanmakt och ånger med i förklaringen av varför de gjort som de gjort. De allra flesta jag träffar på kurser och privatlektioner vill inte ha en konfliktfylld vardag och är ganska tacksamma för att slippa korrigera och bossa runt med sin hund. De är öppna för alternativ, tar tacksamt emot tips och när de ser resultaten byter de gärna träningsmetoder. Läs mer

Game on Skåne!

1 Apr

doggLåååångt uppehåll på bloggen men jag tänkte försöka komma igång igen. Det är ju så befriande att skriva, jag behöver det. Tyvärr fastnar jag alldeles för ofta i mina storslagna ambitioner, att det ska vara underhållande, utbildande, rappt och enkelt på samma gång. Det gör att jag nästan aldrig skriver, för det tar för lång tid, men nu tänkte jag vara snäll mot mig själv och sänka ambitionsnivån, nöja mig med att en blogg inte behöver vara så jäkla avancerad. Räkna med halvtaskiga mobilbilder, stavfel, smileys och svammel. Och förhoppningsvis lite mer spontanitet och kontinuitet!

Idag har jag svarat på en massa mail och bokat in privatlektioner, det är jättemycket folk som hör av sig nu och vill ha hjälp. Det är fint! Kurserna börjar bli fulla, vi har fortfarande nån plats kvar men det mesta är fullt trots att det är lång tid till kursstart. Så jäkla roligt med sånt intresse för att träna belöningsbaserat! Jag har även lagt upp information inför en helgkurs som jag ser extremt mycket fram emot. Vi har bjudit in Lina och Jessica från Game on dog! och de kommer och snackar belöningar och tävlingslydnad i juni. Det kommer bli awesome!

Läs mer om arrangemanget här. Bjud gärna in dina vänner (men anmäl dig själv först så dom inte snor din plats!).

Tävlingslydnad ska vara roligt och vi utmanar alla som ännu inte vågat testa att ge det en chans. Bollen är kastad -Game on Skåne!

Möt Vita – en kinesisk överlevare!

22 Okt

Idag har jag hållit privatlektion för en väldigt speciell hund, Vita, som räddades från ett hundslakteri i Kina bild 3bara några timmar innan hon skulle ha dödats för köttets skull. José, som var där undercover för att filma djurplågeriet ljög för slaktarna och sa att han ville ha med en hund för att slakta själv. De köpte det och Vita lämnade helvetet i Kina för ett liv som älskad familjehund i Spanien. Sin bakgrund till trots har Vita inga problem med människor, hundar däremot är obehagliga och hon tar till tänderna för att försvara sig om hon känner sig hotad.

Vi pratade med José från Igualdad Animal i somras och han frågade om vi ville komma till Madrid för att träna med Vita när vi ändå var nere i Spanien. Fascinerade över den lyckliga storyn och trollbundna av den vackra hunden tackade vi glatt ja. Klart vi ville komma och hålla lektion!
Vita har gjort en fantastisk resa, från det smutsiga och av blod klistriga golvet i slakteriet till tryggheten i en familj och hon verkar ha fixat det förvånansvärt bra. När Vita räddades från slakteriet och flögs till Spanien hade de ingen aning om att hon var dräktig. Hon var i dåligt skick, smal och undernärd. Väl här födde hon åtta valpar, en dog kort efter födseln men de andra har klarat sig bra och fått fina hem runtom Madrid. Vita själv verkar ta det mesta i livet rätt bra, hon var framåt och ville hälsa på oss direkt när vi träffades i Madrids mest kända park. Ungdomar åkte skateboard några meter bort, folk joggade och cyklade förbi och hon såg inte ut att bry sig nämnvärt. Läs mer

Ett dygn på SOS hundhem

8 Jul

Vi har varit ute på ett längre besök hos SOS Animals och stannade nu över nattenIMG_20130705_141135 för att kunna ta del av morgonrutinerna och lära oss mer om hur dagen ser ut för hundarna och de som sköter om dem. Salli har ju gjort allting förut, men för mig var det nytt och väldigt intressant att se hur det fungerade. Men innan vi åkte till SOS var vi på besök på ett annat dog rescue för att kolla läget och hjälpa till lite. Vi var förberedda på att det skulle vara stressigt där, fler hundar, mer oordning och sämre förhållanden för hundarna, men vi blev ändå chockerade över hur illa det var. För att ge stället, och de bra sakerna lite rättvisa, kommer jag skriva ett separat inlägg om vårt besök där när jag fått smälta det lite.
Vi åkte dock därifrån i förtid då vi blev så illa berörda av vad vi såg. Vi åkte tillbaks till Fuengirola för att samla oss och vänta in Therese som skulle ta oss med till SOS igen på eftermiddagen. Hon skjutsade oss till SOS 2 där vi mötte upp volontärerna Anna och Nikita som var klara med dagens sysslor och tog oss med till SOS 1. Där var det också ganska lugnt, för trots att det är mycket att göra (rundor, städning och mat två gånger per dag) verkar rutinerna funka bra tack vare de duktiga volontärerna och viss hjälp från dogwalkers som kommer dit nån gång i veckan för att ta ut hundar på promenad. Vi passade på att bjuda volontärerna på mat, och över lite varm ratatouille och couscous fick vi höra mer om hur det funkar att volontära, vi planerade morgondagen och diskuterade de olika hundarna på gården. Efter middagen, som tydligen var ovanligt avancerad och uppstyrd, verkade alla mätta och glada, vissa gick och la sig och ett par stannade uppe för att snacka mer. Vi pratade om vad som kunde bli bättre och gav tips för de lite svårare hundarna. En hund, som använts i hundkamper hade bitit ett par volontärer, i vad jag förstod det som, överslagshandlingar och omriktad aggression. När hunden mötte andra hundar och gick upp i varv kunde den vända sig om och bita, eller bita om de försökte gå emellan ett bråk eller säga till honom. Vissa av volontärerna tyckte att han var opålitlig och lite läskig. Inte så konstigt, men sorgligt förstås. Hunden sköttes istället om av de som kände sig trygga och lugna med att hantera honom. Vi försökte ge en bättre förståelse för varför han gör som han gör och hur de kan förebygga problemet med enkel hantering (att se till att inte möta de andra hundarna annat än i träningssyfte, att begränsa hans möjligheter att bråka genom staketet och undvika att öka på stressen genom tillsägelser) och försöka förändra hans beteende (att jobba med BAT, motbetingning och skvallerträning och att alltid ge honom ett alternativ). Såna här hundar är svåra, särskilt när de lever i ett hägn och får möjlighet att göra det oönskade beteendet ofta. Han har givetvis ingen möjlighet att slåss med de andra hundarna men han jagar upp sig dagligen genom att springa och skälla längs staketet och det bidrar mycket till hans problematik. Han bor också tillsammans med en annan hund, de funkar vad jag förstod det bra, men det kan bli dålig stämning om han jagat upp sig över något annat. Hon påverkas ju också av hans hetsiga beteende vilket gör att hennes chanser i ett nytt hem försämras. Läs mer