Arkiv | Vardagen RSS feed for this section

Goodbye sweet dreams

28 Aug

Jag sitter med Deus på en madrass i vardagsrummet. YipYap ligger på andra sidan och ute är det sommar och solen skiner. Allt känns som vanligt. Ingenting är>Varför? -DÄRFÖR! som vanligt. Jag håller på och försöker fatta beslut som jag trodde att jag aldrig skulle behöva ta. Det här är utan tvekan den svåraste dagen i mitt liv.

Imorse kunde inte Deus komma upp, jag fick dra upp honom på fötter. Det har hänt förut de senaste veckorna, det är inom gränsen för vad som är okej enligt mig. Han har varit hyfsat stabil när han väl har gått promenaden. I hissen kunde han inte hålla sig, det är ingen big deal. Men han har alltid varit så renlig. Alltid styr på grejerna och kontroll över sina kroppsliga funktioner. Den senaste tiden har han inte kunnat styra över det och han har kissat och bajsat gående, utan att verka särskilt medveten om att det hänt. När vi skulle åka till skogen kom han inte upp i bilen. Jag hjälpte honom som jag brukar men hans ben vek sig och han föll ihop. Han ville försöka igen, ställde sig vid luckan och lyfte tappert på ena frambenet. Viljan var där men jag kunde se i hans ögon att han var rädd. Han är aldrig rädd.

Det här är så mycket värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Att behöva fatta beslut om någon man älskar ska få leva eller dö är värre än någonting annat jag varit med om. Jag väger plus mot minus, tar in olika saker i beräkningarna, tänker igenom för jag vet inte vilken gång i ordningen, vad han slutat med som utgör hans person och vad som finns kvar. Han stajlar inte, kommer inte upp i sängen fast benen är av, lyssnar inte glatt när jag kallar och går ibland inte ens upp för att äta. Deus äter alltid.

Jag tänker att visst blir gamlingar mindre aktiva, dom slutar med saker dom inte orkar med och begränsas i sina val, men vissa saker gör dom tills dom stupar. IMG-20150506-WA0018Det är dom sakerna som gör det så jävla svårt att fatta såna här beslut. När vi var ute på andra rundan idag så lekte Deus med sina små pipisar, ni vet såna där fattiga ICA-pipisar av latex eller vad det är. Såna sladdriga små i grälla färger, som ser ut som djur och låter helt hysteriskt störigt alla andra dagar. Idag var det ljuv musik. Men den där lekstunden på skolgården och hur han försiktigt bar pipen i sin mun på vägen hem satte en kniv rakt in i mitt hjärta. Punkterade mina beslut och vände uppåner på allting. Plötsligt var han valp igen, obekymrad om sin trasiga kropp. Vad fan gör man då? Och hur tänker man när han är som vanligt mellan varven men har ont däremellan? Det här är fruktansvärt.

Det finns en väldigt stark djurskyddslig norm som säger att döda djur slipper lida och att det är ”för hundens bästa” som man väljer avlivning som en lösning på allt möjligt. Vissa rekommenderar det för att hunden ska slippa få problem längre fram, andra dömer ut dem för att de ska ”slippa” gå igenom en operation eller rehabiliteringsperiod och en hel del avlivar friska hundar på grund av deras beteendeproblematik. Jag ska försöka återkomma till det sistnämnda vid ett annat tillfälle för det är ett intressant men svårt ämne. Mycket i det här upprör mig. Förutom att många hundar som inte vill dö avlivas så är det hur människor pratar om det som stör mig.

Det kan aldrig vara för ens bästa att dö. Då är man borta, för evigt och ingenting spelar längre någon roll. Det är aldrig bra. Ens bästa vore att få slippa lida, få fortsätta leva och frodas. Inte att dö. Det är aldrig ens bästa. Men det kan vara rätt sak att göra för det. Jag tror vi är där.

Jag tänker inte ljuga för mig själv och säga att Deus vill dö, jag tror att han har ont, att han är trött på att inte komma upp ordentligt och att kroppen sviker. Men >Livsviktig läsning: Beteendets fyra konsekvenserdet gör den när man är gammal och jag tror inte att det automatiskt betyder att man vill sluta andas och ge upp. Jag kanske kommer ångra mig om detta längre fram, för att bättre kunna hantera att jag valt att avsluta hans liv, men jag tror inte att han upplever dödslängtan. Det är inte därför jag fattat det här beslutet och det vore falskt och simpelt av mig att ljuga. Jag har valt det eftersom jag tror att det är en fråga om tid innan han är bortom all räddning och jag akut måste åka in med honom. Jag kan inte åka in med honom akut utan att det skulle innebära ett stort trauma, han kommer inte in i bilen och jag skulle få tvinga in honom (jag vet inte ens om det skulle vara möjligt, Deus är inte en hund man tvingar till saker). Jag vet också att det är en tidsfråga när han inte kommer att kunna komma upp alls för att uträtta sina behov. Att det blir sämre märks framförallt på nätterna, när han ligger och gnäller och o-ar för att han vill gå ut men sen inte går upp när han får chansen. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och väntat på honom, klätt på mig för att gå ut, gett upp och gått och lagt mig för att väckas av hans oroliga pip igen minuter senare. Jag vill inte utsätta honom för att det ska bli ännu värre. Deus är en väldigt renlig hund.

Det som har varit svårast i allt det här är att Deus känts osynkad. Hans valpiga sätt har inte varit i fas med hans slitna kropp. Han ska fylla tolv i november men704465_520037471354468_315107030_o är knappt grå om nosen. Han hör och ser och sinnet känns väldigt mycket med. Det jag gjort de senaste månaderna, sen han började bli stapplig, är att försöka ge honom det han vill ha och se till att hans själ får komma ikapp kroppen. Den senaste veckan har flera av hans nära vänner sagt att han inte känns lika närvarande. Kanske börjar han komma ikapp. Eller hör jag bara det jag vill höra. Ser det jag vill se.

Deus har aldrig varit en hund man tvingar till något eller bär någonstans. Han har alltid varit sin egen. Han har gått hela livet på egna ben, lett mig, visat vägen och stöttat mig genom svåra val. Han har format hela min hundsyn, gett mig en riktning och tagit mig dit jag är idag. Han är mer än en hund, mer än en vän och jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här starka känslor för någon annan. I allt detta svåra tröstar jag mig med att han hade tröstat mig efteråt om han hade kunnat.

Våra vägar blev en för snart elva år sen, idag tar den resan slut. Jag kommer aldrig att acceptera att vi skiljs åt så här. Det är så fel men jag vet att det är rätt.

Annonser

Det finns visst dåligt väder!

3 Sep

Med tanke på att intresset för schysst hundträning är så pass stort är det märkligt att 11141115_1593605900894533_6312743903233925898_ndet inte redan finns någon hundträningslokal i Malmö. Vi har varit inne på att starta en länge och vi började till och med leta lokal åt R+ men så kom annat i vägen och vi insåg att det skulle bli svårt att driva en lokal själva. R+ligan har fortsatt hålla sina föreläsningar på lånade lokaler, släpa prylar inför varje kurstillfälle och plåga stackars kursare i regn och blåst vinter efter vinter… Tills nu! Läs mer

Grubblerier från en instruktör

9 Aug

Jag har aldrig haft ett helt okomplicerat förhållande till hundar. Jag har tvivlat, tvekat, stressat ur, ångrat mig och svurit att aldrig ha med hundar att göra igen. skaralidIbland när pressen blir för hård vill jag bara lägga ner firman, ta upp nåt gammalt jobb igen. Tryckeriet, scenbygget eller vården, göra min uppgift, gå hem, vara ledig. Slippa tänka på hundar dygnet runt och slippa dåligt samvete för att jag inte gör mer. Men så är det något som tar mig tillbaks igen och tvivlen blir bara delar av utvecklingen, de formar mig och mitt sätt att arbeta. Dessvärre blir de inte nödvändigtvis mindre jobbiga för det och jag känner att jag måste dela med mig. Jag tror att andra bär på samma grubblerier så här är ett inlägg för er! Läs mer

Kan vi lära hunden att inte leta efter en viss doft?

22 Apr

Ett av de allra mest intressanta ämnena jag vet är hur hundens nos fungerar. Jag blir inte klok på det, kan inte greppa hur de kan ha så bra luktsinne. Det är för hopestort, lite som rymden eller pyramiderna (den tar aldrig slut och tänk att någon har byggt dom!). Samtidigt känner jag extremt stor lust att lära mig mer så därför har vi bjudit in Jessica från Motiverade hundar för en helgkurs i september. Jag och Salli ville helt enkelt gå kurs själva och tänkte förena nytta med nöje!

Utöver att lära hundar att leta efter speciella föremål, som knarkish, kantareller, falska sedlar (skulle hellre lära dom leta äkta iofs) och cancerceller har jag även fått höra att man kan lära hundar att inte leta efter en viss doft. Det är ju egentligen det träningen bygger på tänker jag, att hunden väljer bort X för att leta efter Y. Jag är jättenyfiken på hur man kan använda specialsöksträningen för att jobba med hundars jaktbeteende och hoppas få lite svar på det från Jessica. Jag har inga jaktproblem med mina hundar, Deus är mestadels helt ointresserad och YipYap brukar skvallra när han ser djur springa iväg. Han stannar upp, tittar på djuret, tittar på mig och bekräftar jag att han gjort rätt kommer han som ett skott. Ibland kan han få för sig att springa efter en hare men han vänder på fläcken när jag visslar så det känns lugnt. Jag tror att han, om han skulle hinna ikapp skulle lägga sig och stirra på dom så jag gör inte så stor affär av det men har ändå koll på att det inte blir värre. Han brukade ligga inne hos kaninerna när vi bodde i hus, han hoppade in i deras hägn och la sig i höet för att tittade på dom, försökte aldrig göra dom illa. Detsamma med hönsen och fasanerna som han spenderade en del tid med. Läs mer

Hemliga hälsningen: För försiktiga och översociala hundar!

17 Apr

Idag när vi var på väg till en lektion, där YipYap skulle vara med som figurant, mötte vi en granne jag hejat på eftersom han också har hundar. Jag hejar iofs alltid dog greetingpå mina grannar, men vissa har man mer lust att snacka med. Oftast är det dom som har hund, eller dom som visar intresse för ens hundar, med andra ord: alla i det här huset. Alla älskar hundar, jag hejar mycket, varje runda hejar jag. Men vad som också händer är att jag blir kluven inför YipYaps hälsningsbeteende. Han har alltid blivit lite stressad av att hälsa på folk och jag tror det är den sociala pressen som spelar in.

YipYap är egentligen en mild och trevlig hund som tycker om de allra flesta människor han träffar, de han lär känna tycker han nästan garanterat om. Han är pussig och vill vara nära på ett mysigt sätt, jag har aldrig sett några tendenser till aggression mot en människa, även om han tyvärr blivit skrämd eller trängd många gånger. Han är så vansinnigt snäll. Men han kan bli skällig, nervös och stressad och ibland kan det nog vara svårt för folk att se om han är överdrivet glad eller om han tycker situationen är läskig. Oavsett känsla så kommer det ljud ur hans mun och han går upp i varv på ett sätt som varken han eller nån annan mår bra av. Det slog mig idag när grannen ville stanna och snacka att jag måste ta itu med det här. Hittills har strategin varit att tänka att det bara är ett ljud, tänka att han ju gillar folk egentligen och att jag därför inte behöver jobba med hans nervösa tendenser. Men idag slog snilleblixten ner i mig och jag började träna på hans nya hälsningsbeteende. Läs mer

Det handlar inte om metoder – det handlar om hundsyn

15 Apr

Det var ganska längesen nu, men det händer att jag diskuterar träningsmetoder med någon som inte alls kan förstå vad jag menar. Eller är det att jag inte kan yipyaphopebegripa att de inte förstår, hur tydligt jag än förklarar. Oftast sker den här typen av diskussioner på internet, och inte sällan uppkommer de runt någon typ av problembeteende och hur det bäst kan lösas. Länge vände jag ut och in på mig själv för att försöka förklara, överbevisa och få den andra parten att förstå. Sen insåg jag att vi inte pratade om samma saker. Alls.

När jag har tänkt mer på det är det inte så konstigt att vi inte kan komma överens. Det är tvärtom rätt logiskt att vi pratar om varandra och har svårt att ta den andra sidans argument på allvar. Vi har nämligen helt olika utgångspunkt och i mångt och mycket även olika mål. Nu menar jag inte den genomsnittlige hundägaren som kanske använder sig av korrigeringar i träningen, vi brukar kunna komma bra överens och jag känner att jag brukar nå ut förhållandevis lätt. Ofta beror valet av träningsmetoder på bristande kunskap, ett känslomässigt agerande eller att de inte såg någon annan utväg än att bråka med hunden. Men det är sällan något de önskar, ofta finns ett visst mått av desperation, vanmakt och ånger med i förklaringen av varför de gjort som de gjort. De allra flesta jag träffar på kurser och privatlektioner vill inte ha en konfliktfylld vardag och är ganska tacksamma för att slippa korrigera och bossa runt med sin hund. De är öppna för alternativ, tar tacksamt emot tips och när de ser resultaten byter de gärna träningsmetoder. Läs mer

Möt Vita – en kinesisk överlevare!

22 Okt

Idag har jag hållit privatlektion för en väldigt speciell hund, Vita, som räddades från ett hundslakteri i Kina bild 3bara några timmar innan hon skulle ha dödats för köttets skull. José, som var där undercover för att filma djurplågeriet ljög för slaktarna och sa att han ville ha med en hund för att slakta själv. De köpte det och Vita lämnade helvetet i Kina för ett liv som älskad familjehund i Spanien. Sin bakgrund till trots har Vita inga problem med människor, hundar däremot är obehagliga och hon tar till tänderna för att försvara sig om hon känner sig hotad.

Vi pratade med José från Igualdad Animal i somras och han frågade om vi ville komma till Madrid för att träna med Vita när vi ändå var nere i Spanien. Fascinerade över den lyckliga storyn och trollbundna av den vackra hunden tackade vi glatt ja. Klart vi ville komma och hålla lektion!
Vita har gjort en fantastisk resa, från det smutsiga och av blod klistriga golvet i slakteriet till tryggheten i en familj och hon verkar ha fixat det förvånansvärt bra. När Vita räddades från slakteriet och flögs till Spanien hade de ingen aning om att hon var dräktig. Hon var i dåligt skick, smal och undernärd. Väl här födde hon åtta valpar, en dog kort efter födseln men de andra har klarat sig bra och fått fina hem runtom Madrid. Vita själv verkar ta det mesta i livet rätt bra, hon var framåt och ville hälsa på oss direkt när vi träffades i Madrids mest kända park. Ungdomar åkte skateboard några meter bort, folk joggade och cyklade förbi och hon såg inte ut att bry sig nämnvärt. Läs mer

To the rescues!

20 Okt

Det har varit en hektisk sommar och jag har haft svårt att hinna med allt som ska göras. Verksamheten har gått riktigt bra i Malmö, vi har haft fullt på alla kurser utom en och vissa kurser har

Latkampar med Jack

vi fått utöka (med två instruktörer) eller köra igen för att alla ska få plats. Ändå är det många som inte kommit med. Roligt att så många vill träna med positiv förstärkning och galet att så många känner till oss och hör av sig. Det har gått lite mer än två år sedan jag startade upp kursverksamheten i Malmö, tiden har flugit förbi men ändå känns det som en evighet sedan jag hade ”kamphundskursen” (bara staffar och amstaffs hade anmält sig) ute i Västra Hamnen. Jag minns den gångna tiden med glädje och stolthet, men också med en känsla av otillräcklighet och stress. Det är belönande att hålla lektioner och träffa alla fantastiska hundar och människor, jag har aldrig en tråkig dag på jobbet. Men förutom den direkta kontakten med kursdeltagare så är min största drivkraft till att jobba med det här stressiga jävla jobbet att kunna hjälpa omplaceringshundar. Det betyder så mycket att kunna ge en ny chans till de hemlösa och oönskade, misshandlade och missförstådda. Så det är dom det här inlägget ska handla om!

För ungefär ett år sen satt jag och Salli och pratade om livet och hur svårt det kan vara att fokusera när det är så mycket som måste göras (välbekant tema). Hur känslan av maktlöshet kan bli övermänsklig om man inte gör något, om man inte lever för något och ser att det man gör förändrar. Jag frågade vad hon ville göra och vi ritade mindmaps för att försöka ringa in vad det var som kändes som hennes kall i livet. Hon berättade att hon längtade tillbaks till Spanien, där hon jobbat på hundhem. Hon önskade att hon kunde göra något för omplaceringshundarna men att ta hand om en till skulle ju bara göra skillnad för den hunden. Att åka ner och volontärarbeta på plats passade inte in i livet nu så vi skissade vidare på nya idéer. Till slut landade diskussionen i att vi båda ville försöka understödja organisationerna i deras livsviktiga arbete. Så föddes projektet vi nu håller på och strukturerar upp. Tanken med projektet är att hjälpa till med det vi kan och erbjuda organisationerna rådgivning och stöd så de kan förbättra hundarnas chanser i sina nya hem och själva fokusera på det de är bäst på, adoptionsverksamheten. Istället för att gnälla på internet om att ”Omplaceringsorganisationerna borde göra det hääär” och ”Varför gör dom sådär och varför funkar inte det dääär bättre?!?!?!” och slösa bort både deras och vår tid på meningslösa diskussioner så ville vi se om vi själva kunde göra en insats. Det är det minsta vi kan göra för att visa tacksamhet för deras grymma arbete! Läs mer

Hade vi ätit hundar om vi bodde i Kina?

1 Sep

Jag tittade precis på film från en undercoverutredning från den kinesiska handeln med hundar för köttproduktion. Filmmaterialet är bland det vidrigaste och sorgligaste jag sett i hela mitt liv, Vita räddades undan dödenjag har svårt att formulera mig och det känns som att orden inte räcker till. Vanmakten och sorgen är för stor, den blockerar mig och jag har svårt att hantera vad jag sett. Jag kan känna lukten av blod och urin och jag kan se mina älskade hundar i de skitiga burarna. Bilderna har etsats fast på min näthinna och jag hinner tänka på vilka liv de där hundarna hade kunnat leva, vad de hade tyckt om att göra, hur de hade känt om de bara fick chansen. Så kommer sorgen över mig igen. Den stora svarta sorgen. Men mitt i allt elände hittar jag trots allt lite hopp i en hund som räddades ögonblick innan slakten skulle ske. Lilla Vita fick leva sitt liv i Spanien och i frihet långt från slakterierna födde hon åtta fantastiska valpar. Vita fick mig att skriva det här.

Jag är en rätt positiv människa, jag letar ljusglimtar och vet att saker kan förändras om vi bara hjälps åt och att alla stora förändringar har börjat med att några få tagit initiativet och visat på en annan väg. Jag är väl medveten om hur jävlig världen är, jag är inte rädd för att se eller läsa om hemska saker, för jag tänker att kunskap är en förutsättning för att kunna förändra något och för att slippa leva i en lögn. Det här inlägget kommer att handla om vad jag sett men jag kommer inte visa en massa blodiga bilder. Det behövs inte, alla kan vi sätta oss in i hur ett slakteri ser ut. Bildmaterialet från Kinas hundslakterier är upprörande och jag blir fysiskt illamående av att tänka på att just nu, medan jag sitter här med sovande hundar omkring mig, ligger andra vettskrämda i burar på andra sidan jorden. De ser sina familjemedlemmar klubbas, få halsarna avskurna och förblöda till döds. Vissa andas fortfarande och rör sig när de slängs i högar med döda och döende djur.

Hundar är nära oss, de lever sina liv med oss, vissa sover i våra sängar och äter vår mat. Vi tar hand om dem, ser efter dem och vi går ur vår väg för att de ska må bra. Vi försöker förstå dem, läser, lyssnar, försöker begripa hur de känner och hur de tänker. Vi vill dem väl och agerar så bra vi kan utifrån den grundtanken. När vi väljer träningsmetoder har vi alltid hundens välmående i första rummet, det blir mer och mer av en självklarhet. Hundvärlden utvecklas när förståelsen för hundars känsloliv ökar och belöningsbaserade träningsmetoder sprids och det glädjer mig. Vad som också glädjer mig är att fler och fler utvecklar sin empati, från att gälla hunden där hemma till hunden på gatan, den utslängda, övergivna eller vanvårdade. Många ställer upp, skänker pengar, volontärarbetar, adopterar. Om en hund blir stulen eller springer bort samlas mängder av människor i solidaritet, med människan som förlorat sin vän, men framförallt, tror jag, med hunden. Vi vet hur hemskt det måste kännas att irra runt, sakna sin familj, kanske svälta. Att bli av med tryggheten och allt som man kan lita på. Vi har lätt att relatera till hundar, för de lever så nära oss. När hundar dödas i Kina väcker det avsky och ilska. Vi äcklas över att någon överhuvudtaget kan göra så. Och det är varken konstigt eller fel. Att vi mår illa av att bevittna djurplågeri och död är ett tydligt tecken på att vi kan sätta oss in i andras smärta och göra deras lidande till vårt.Hund på slakteri i Kina

En sak som intresserat mig länge är hur och varför vi drar gränser för vår empati, vårt medlidande med andra. Hundarna som ligger och sover tryggt hos oss om nätterna har samma känslor som hundarna som slaktas i Kina när morgonen kommer. Få skulle argumentera annorlunda. Men hur är det med andra djur? Vad är det egentligen som skiljer en hund i Kina från en gris i Sverige?

Är det hur de lever? Eller hur de dör? Är det vad de känner sekunderna innan de dör, eller alla dagar och nätter som lett fram dit?

Djurens upplevelser är relevanta och deras liv spelar uppenbarligen roll, annars hade vi inte brytt oss om ifall djuren hade det bra eller försökt hålla våra älskade husdjur vid liv så länge som möjligt. Att en hund inte har någon livsglädje kvar är enligt mig en legitim anledning att låta den få somna in medan att avsluta en hunds liv i förtid är ett övergrepp, även om det sker smärtfritt. Jag tror att många håller med mig om det och livet är uppenbarligen viktigt. Men varför är det mer viktigt för en hund än för ett annat djur? Vad skiljer dem åt? Är det deras intelligens, eller förmåga att uppskatta det fina i livet? Är det hur de kommunicerar, eller hur de reagerar på rädsla och smärta?

Jag tror att den största skiljelinjen mellan våra husdjur och de andra djuren är baserad på att vi lever så nära vissa av dem. Att vi lätt kan relatera till hundar gör att vi vill behandla dem med respekt, vi vill dem väl och vi påverkas av att de mår dåligt. Vi kan lida med dem. Men varför stanna där? Spelar det någon roll om ett djur har klövar, vingar eller tassar? Är det det som avgör vad djuret har för behov och om det kan känna lycka? Förändrar djurets intelligens hur det upplever obehag och smärta? Har en ko mindre känslor än en hHund väntar på att döund? Eller är det bara så att vi gjort skillnad på djur och djur baserat på vår egen bekvämlighet och okunskap? Det är en förklaring i alla fall.

Vi som jobbar med R+ Hundskola drivs alla av en stark vilja att göra livet bättre för hundar, alla hundar. Hundar är vår passion i livet och vi älskar att jobba med de fantastiska hundar och människor som vi träffar på kurser, privatlektioner, seminarier och läger. Men i takt med att vi lär oss mer om hundars beteenden och känslor ökar också vår empati med andra djur. Ju större förståelse vi får för stressade hundar, och hundar som inte får sina behov tillgodosedda eller rentav misshandlas, desto större blir vårt engagemang för alla djur. Vi är inte rädda för att utvecklas och i takt med att vi lär oss mer förändras våra egna vanor och val. Vi vill vara del av en positiv förändring, inte stå tvekande kvar när andra försöker göra något bra av världen. Vi vill förändra livet för alla djur, eftersom vi ser våra hundar i allt levande. Vi har därför valt att driva R+ Hundskola som ett veganskt företag. Allt vi gjort och gör kommer att vara baserat på empati och respekt för alla djur, oavsett hur de ser ut eller var de lever. På alla våra arrangemang serveras helvegetarisk mat och vi gör alltid vårt bästa för att visa hur gott det är att äta vego. Vi vill föregå med gott exempel och vara de där som tar initiativ och gör skillnad.

Vi inser att vägen till en djurvänlig vardag kan gå långsamt och kanske måste ske i små steg men vi är vana vid att sätta kriterier och så länge saker går i rätt riktning vill vi hjälpa till. Vi delar gärna med oss av tips på hur man kan göra om sina favoriträtter i djurvänligare tappning och peppar alla som vill testa att förändra sina matvanor. Vi kommer aldrig vara dömande eller pracka på någon våra åsikter när vi jobbar men om någon vill diskutera eller höra mer berättar vi gärna. Vi resonerar på samma sätt som med hundträning, förändringen måste komma inifrån, för att man förstått vad en hund behöver och vill ändra på sitt sätt. Om du läst så här långt är du antagligen intresserad av vad vi har att säga och om du vill lära dig mer kan du beställa ett gratis infokit via formuläret. Vill du hjälpa de kinesiska hundarna hemifrån så ge ditt stöd till Animal Equality som genomfört utredningen eller Djurrättsalliansen som också gör ett fantastiskt jobb med att avslöja djurplågeriet. Tack för att du bryr dig. Världen behöver inte se ut som den gör.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett lyckligt slut, Vita räddades och fick leva sitt liv hos en människa som älskar och respekterar henne. Hos veterinären upptäckte dom att hon var dräktig och åtta valpar lever nu livets glada dagar i Spanien.

Ett dygn på SOS hundhem

8 Jul

Vi har varit ute på ett längre besök hos SOS Animals och stannade nu över nattenIMG_20130705_141135 för att kunna ta del av morgonrutinerna och lära oss mer om hur dagen ser ut för hundarna och de som sköter om dem. Salli har ju gjort allting förut, men för mig var det nytt och väldigt intressant att se hur det fungerade. Men innan vi åkte till SOS var vi på besök på ett annat dog rescue för att kolla läget och hjälpa till lite. Vi var förberedda på att det skulle vara stressigt där, fler hundar, mer oordning och sämre förhållanden för hundarna, men vi blev ändå chockerade över hur illa det var. För att ge stället, och de bra sakerna lite rättvisa, kommer jag skriva ett separat inlägg om vårt besök där när jag fått smälta det lite.
Vi åkte dock därifrån i förtid då vi blev så illa berörda av vad vi såg. Vi åkte tillbaks till Fuengirola för att samla oss och vänta in Therese som skulle ta oss med till SOS igen på eftermiddagen. Hon skjutsade oss till SOS 2 där vi mötte upp volontärerna Anna och Nikita som var klara med dagens sysslor och tog oss med till SOS 1. Där var det också ganska lugnt, för trots att det är mycket att göra (rundor, städning och mat två gånger per dag) verkar rutinerna funka bra tack vare de duktiga volontärerna och viss hjälp från dogwalkers som kommer dit nån gång i veckan för att ta ut hundar på promenad. Vi passade på att bjuda volontärerna på mat, och över lite varm ratatouille och couscous fick vi höra mer om hur det funkar att volontära, vi planerade morgondagen och diskuterade de olika hundarna på gården. Efter middagen, som tydligen var ovanligt avancerad och uppstyrd, verkade alla mätta och glada, vissa gick och la sig och ett par stannade uppe för att snacka mer. Vi pratade om vad som kunde bli bättre och gav tips för de lite svårare hundarna. En hund, som använts i hundkamper hade bitit ett par volontärer, i vad jag förstod det som, överslagshandlingar och omriktad aggression. När hunden mötte andra hundar och gick upp i varv kunde den vända sig om och bita, eller bita om de försökte gå emellan ett bråk eller säga till honom. Vissa av volontärerna tyckte att han var opålitlig och lite läskig. Inte så konstigt, men sorgligt förstås. Hunden sköttes istället om av de som kände sig trygga och lugna med att hantera honom. Vi försökte ge en bättre förståelse för varför han gör som han gör och hur de kan förebygga problemet med enkel hantering (att se till att inte möta de andra hundarna annat än i träningssyfte, att begränsa hans möjligheter att bråka genom staketet och undvika att öka på stressen genom tillsägelser) och försöka förändra hans beteende (att jobba med BAT, motbetingning och skvallerträning och att alltid ge honom ett alternativ). Såna här hundar är svåra, särskilt när de lever i ett hägn och får möjlighet att göra det oönskade beteendet ofta. Han har givetvis ingen möjlighet att slåss med de andra hundarna men han jagar upp sig dagligen genom att springa och skälla längs staketet och det bidrar mycket till hans problematik. Han bor också tillsammans med en annan hund, de funkar vad jag förstod det bra, men det kan bli dålig stämning om han jagat upp sig över något annat. Hon påverkas ju också av hans hetsiga beteende vilket gör att hennes chanser i ett nytt hem försämras. Läs mer