Tag Archives: favvo

Goodbye sweet dreams

28 Aug

Jag sitter med Deus på en madrass i vardagsrummet. YipYap ligger på andra sidan och ute är det sommar och solen skiner. Allt känns som vanligt. Ingenting är>Varför? -DÄRFÖR! som vanligt. Jag håller på och försöker fatta beslut som jag trodde att jag aldrig skulle behöva ta. Det här är utan tvekan den svåraste dagen i mitt liv.

Imorse kunde inte Deus komma upp, jag fick dra upp honom på fötter. Det har hänt förut de senaste veckorna, det är inom gränsen för vad som är okej enligt mig. Han har varit hyfsat stabil när han väl har gått promenaden. I hissen kunde han inte hålla sig, det är ingen big deal. Men han har alltid varit så renlig. Alltid styr på grejerna och kontroll över sina kroppsliga funktioner. Den senaste tiden har han inte kunnat styra över det och han har kissat och bajsat gående, utan att verka särskilt medveten om att det hänt. När vi skulle åka till skogen kom han inte upp i bilen. Jag hjälpte honom som jag brukar men hans ben vek sig och han föll ihop. Han ville försöka igen, ställde sig vid luckan och lyfte tappert på ena frambenet. Viljan var där men jag kunde se i hans ögon att han var rädd. Han är aldrig rädd.

Det här är så mycket värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Att behöva fatta beslut om någon man älskar ska få leva eller dö är värre än någonting annat jag varit med om. Jag väger plus mot minus, tar in olika saker i beräkningarna, tänker igenom för jag vet inte vilken gång i ordningen, vad han slutat med som utgör hans person och vad som finns kvar. Han stajlar inte, kommer inte upp i sängen fast benen är av, lyssnar inte glatt när jag kallar och går ibland inte ens upp för att äta. Deus äter alltid.

Jag tänker att visst blir gamlingar mindre aktiva, dom slutar med saker dom inte orkar med och begränsas i sina val, men vissa saker gör dom tills dom stupar. IMG-20150506-WA0018Det är dom sakerna som gör det så jävla svårt att fatta såna här beslut. När vi var ute på andra rundan idag så lekte Deus med sina små pipisar, ni vet såna där fattiga ICA-pipisar av latex eller vad det är. Såna sladdriga små i grälla färger, som ser ut som djur och låter helt hysteriskt störigt alla andra dagar. Idag var det ljuv musik. Men den där lekstunden på skolgården och hur han försiktigt bar pipen i sin mun på vägen hem satte en kniv rakt in i mitt hjärta. Punkterade mina beslut och vände uppåner på allting. Plötsligt var han valp igen, obekymrad om sin trasiga kropp. Vad fan gör man då? Och hur tänker man när han är som vanligt mellan varven men har ont däremellan? Det här är fruktansvärt.

Det finns en väldigt stark djurskyddslig norm som säger att döda djur slipper lida och att det är ”för hundens bästa” som man väljer avlivning som en lösning på allt möjligt. Vissa rekommenderar det för att hunden ska slippa få problem längre fram, andra dömer ut dem för att de ska ”slippa” gå igenom en operation eller rehabiliteringsperiod och en hel del avlivar friska hundar på grund av deras beteendeproblematik. Jag ska försöka återkomma till det sistnämnda vid ett annat tillfälle för det är ett intressant men svårt ämne. Mycket i det här upprör mig. Förutom att många hundar som inte vill dö avlivas så är det hur människor pratar om det som stör mig.

Det kan aldrig vara för ens bästa att dö. Då är man borta, för evigt och ingenting spelar längre någon roll. Det är aldrig bra. Ens bästa vore att få slippa lida, få fortsätta leva och frodas. Inte att dö. Det är aldrig ens bästa. Men det kan vara rätt sak att göra för det. Jag tror vi är där.

Jag tänker inte ljuga för mig själv och säga att Deus vill dö, jag tror att han har ont, att han är trött på att inte komma upp ordentligt och att kroppen sviker. Men >Livsviktig läsning: Beteendets fyra konsekvenserdet gör den när man är gammal och jag tror inte att det automatiskt betyder att man vill sluta andas och ge upp. Jag kanske kommer ångra mig om detta längre fram, för att bättre kunna hantera att jag valt att avsluta hans liv, men jag tror inte att han upplever dödslängtan. Det är inte därför jag fattat det här beslutet och det vore falskt och simpelt av mig att ljuga. Jag har valt det eftersom jag tror att det är en fråga om tid innan han är bortom all räddning och jag akut måste åka in med honom. Jag kan inte åka in med honom akut utan att det skulle innebära ett stort trauma, han kommer inte in i bilen och jag skulle få tvinga in honom (jag vet inte ens om det skulle vara möjligt, Deus är inte en hund man tvingar till saker). Jag vet också att det är en tidsfråga när han inte kommer att kunna komma upp alls för att uträtta sina behov. Att det blir sämre märks framförallt på nätterna, när han ligger och gnäller och o-ar för att han vill gå ut men sen inte går upp när han får chansen. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och väntat på honom, klätt på mig för att gå ut, gett upp och gått och lagt mig för att väckas av hans oroliga pip igen minuter senare. Jag vill inte utsätta honom för att det ska bli ännu värre. Deus är en väldigt renlig hund.

Det som har varit svårast i allt det här är att Deus känts osynkad. Hans valpiga sätt har inte varit i fas med hans slitna kropp. Han ska fylla tolv i november men704465_520037471354468_315107030_o är knappt grå om nosen. Han hör och ser och sinnet känns väldigt mycket med. Det jag gjort de senaste månaderna, sen han började bli stapplig, är att försöka ge honom det han vill ha och se till att hans själ får komma ikapp kroppen. Den senaste veckan har flera av hans nära vänner sagt att han inte känns lika närvarande. Kanske börjar han komma ikapp. Eller hör jag bara det jag vill höra. Ser det jag vill se.

Deus har aldrig varit en hund man tvingar till något eller bär någonstans. Han har alltid varit sin egen. Han har gått hela livet på egna ben, lett mig, visat vägen och stöttat mig genom svåra val. Han har format hela min hundsyn, gett mig en riktning och tagit mig dit jag är idag. Han är mer än en hund, mer än en vän och jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här starka känslor för någon annan. I allt detta svåra tröstar jag mig med att han hade tröstat mig efteråt om han hade kunnat.

Våra vägar blev en för snart elva år sen, idag tar den resan slut. Jag kommer aldrig att acceptera att vi skiljs åt så här. Det är så fel men jag vet att det är rätt.

Annonser

Det finns visst dåligt väder!

3 Sep

Med tanke på att intresset för schysst hundträning är så pass stort är det märkligt att 11141115_1593605900894533_6312743903233925898_ndet inte redan finns någon hundträningslokal i Malmö. Vi har varit inne på att starta en länge och vi började till och med leta lokal åt R+ men så kom annat i vägen och vi insåg att det skulle bli svårt att driva en lokal själva. R+ligan har fortsatt hålla sina föreläsningar på lånade lokaler, släpa prylar inför varje kurstillfälle och plåga stackars kursare i regn och blåst vinter efter vinter… Tills nu! Läs mer

Grubblerier från en instruktör

9 Aug

Jag har aldrig haft ett helt okomplicerat förhållande till hundar. Jag har tvivlat, tvekat, stressat ur, ångrat mig och svurit att aldrig ha med hundar att göra igen. skaralidIbland när pressen blir för hård vill jag bara lägga ner firman, ta upp nåt gammalt jobb igen. Tryckeriet, scenbygget eller vården, göra min uppgift, gå hem, vara ledig. Slippa tänka på hundar dygnet runt och slippa dåligt samvete för att jag inte gör mer. Men så är det något som tar mig tillbaks igen och tvivlen blir bara delar av utvecklingen, de formar mig och mitt sätt att arbeta. Dessvärre blir de inte nödvändigtvis mindre jobbiga för det och jag känner att jag måste dela med mig. Jag tror att andra bär på samma grubblerier så här är ett inlägg för er! Läs mer

För lite av allt och för mycket av det värsta

17 Jul

Gästblogginlägg av Peter Carlsson, Hundens Utbildningsakademi Malmö/Ystad:

Direkt i höstas när R+ Hundskola drog igång insamlingen ”Build for Joy” – med målet att reducera stress och skapa möjligheter till miljöträning för hundarna på SOS Animals hundhem i södra Spanien – visste jag med stor övertygelse att jag ville vara delaktig i projektet. Inte för att jag hade någon särskild kunskap om eller egna direkta erfarenheter av strays, omplaceringsverksamhet eller rescues, utan för att jag saknade det. (Och naturligtvis för att jag har ett särskilt rum i mitt hjärta för hundar i allmänhet och för hundar med särskilda behov i synnerhet.) Jag träffar ofta människor med omplaceringshundar och kände att jag ville lära mig mer om hur den här delen av hundarnas verklighet kan se ut.

Redan innan vi åkte hade jag en generell förståelse för att behoven i bred mening är stora, att många organisationer som arbetar med omplaceringar och hemlösa hundar går på knäna i sina försök att skapa drägliga livsförhållanden för så många hundar som möjligt.

Läs mer

Blod, svett och dårar. Rapport från byggveckan hos SOS Animals!

17 Jul

Nu är vi tillbaka från Spanien och den värsta tomheten börjar lägga sig. Det är alltid svårt att lämna ett sammanhang där man är helt uppslukad av det man håller

Snickra

Reina hjälper Salli skruva skärmar

på med, för att återvända till vardagen, full av grubblerier och tvivel. När man är mitt uppe i något på det där intensiva sättet slipper man fundera på om man gör tillräckligt, man ger bara allt och vet att det är det enda man kan göra. Man slipper ta andra saker i beaktande och man slipper dötid och allt vad den för med sig. Varje dag ställde vi klockan på 07.00 och jobbade tills solen gick ner vid tio. Det är en oerhört skön tillvaro på något vis och en del av mig önskar att jag kunde leva så alltid. Men istället för att dagdrömma om det spanska lantlivet tänkte jag sammanfatta vad vi gjorde under veckan vi var där. Eftersom internetuppkopplingen på plats var mer än bristfällig kommer allt komma lite stötvis nu när vi kommit hem igen.

Det här var tredje besöket som vi gjorde på SOS, jag (Rasmus) och Salli var nere två gånger förra året, för att lära känna stället och sätta oss in i rutinerna och se vad vi kunde hjälpa till med. Salli har bott på SOS under två år runt 2006-2008 och har mycket erfarenhet från den tiden. Jag har bara de erfarenheter och vilda idéer som jag fått av alla omplaceringshundar jag träffat i Sverige. Efter besöket skrev vi en analys av läget och gav förslag till styrelsen på hur de kunde förändra och förbättra verksamheten. Vi fick i samma veva för oss att vi skulle komma tillbaks för att bygga grejer och tillsammans med volontären Malin Hanning samlade vi ihop över trettiotusen kronor till projektet Build for joy! När vi pratade om projektet med vänner nappade Peter direkt. Peter är en stabil och sympatisk hundinstruktör som deltidsbott i Spanien under flera år i början av tvåtusentalet. Det visade sig bli en perfekt match och allt funkade så himla bra på plats!

När vi åkte ner hade vi en hel lista med idéer vi ville förverkliga men ingenting var riktigt klart, framförallt för att vi inte visste vilka möjligheter vi hade och vad vi skulle hitta material till där nere. Det kändes lite risky att inte ha allting uppritat men vi är bra på att improvisera och bestämde oss för att ha is i magen och ta det som det kom. Det var bra, för väl där nere insåg vi att mycket behövde göras angående stressen och stängselfrustrationen som många hundar upplevde. Det är knappast något unikt för just det här stället, jag är övertygad om att alla hundhem som inte aktivt jobbar med det

Vårt nysnickrade L-hinder

Vårt nysnickrade L-hinder

får den här typen av problem. Många hundar på liten yta bäddar för stress, frustration och konflikter. Insatsen blev med andra ord rätt spretig och vi försökte förändra saker på många olika håll. Så här i efterhand är det svårt att veta om det var det bästa men jag tror nog ändå det. Vi hann med lite av allt och fick ännu bättre grepp om hur vi vill fortsätta vårt projekt. Under veckan som gick byggde vi skärmar till samtliga kennlar för att minska stressen vid passager in och ut och vi satte upp insynsskydd på de två rastgårdarna. Vi utökade den lilla rastgården (till dubbel storlek), byggde ett L-format balanshinder/plattform/tunnel och två ljud- och rörelsebockar (för att vänja hundarna vid konstiga föremål). Vi fixade en stock med tross igenom (bit- och kampleksak) som vi tyvärr inte hann gjuta fast (vi bad en av volontärerna att ordna det sista) och vi hämtade hem ett helt gäng däck. Däcken kan användas till olika saker, som godissök, balans-, miljö- och cavalettiträning. I bortre delen av deras lilla (men nu större!) rastgård byggde vi ett bås, för att ge hundarna möjlighet att ostört äta sin mat i kongar och på så vis få mental stimulans. Tanken är att hundarna ska ha en flygbur (utan dörr) i båset, så de kan äta kongen i/nära buren och på så vis få lite gratis burträning inför flyget (som många hundar tyvärr upplever som väldigt jobbigt). När hundar slickar och gnager på saker dämpas också stressen och vi hoppas att SOS ska ha möjlighet att ändra på sina rutiner så att alla hundar äter sin mat i kong regelbundet. För att det ska fungera krävs utrymmen för hundarna, så att de kan äta i fred och vi rekommenderade dem att ta promenader med hundarna i par från olika kennlar om möjligt. På så vis skulle hundarna bli ensamma i sina kennlar medan deras kennelkompisar är på promenad och det är ett ypperligt tillfälle att äta frukost/kvällsmat i kong. När kompisen kommer tillbaka byter man, så att den som varit ute får varva ner efter rundan med en kong. De hundar som delar sina kennlar med mer än en kompis kan äta kongar i bås och rastgård (vi planerar att bygga två bås till). Vissa hundar som bodde själva fyllde vi kongar till direkt, de bör äta all sin mat på det här viset. Det kommer behövas en hel del kongar, men vi hade med oss ett trettiotal sprillans nya när vi åkte ner och runtom på gården hittade vi ett tiotal till. Vi insåg att de behöver lite fler stora men annars ska de här nog fungera så länge!

Vi såg även till att fylla på godisförråden (med en hel kundvagn godsaker!) och satte fram godistunnor i kök och hundkök för att volontärerna alltid ska komma ihåg att ha godis med sig. Vi hade

Fyller på godisförråden!

Fyller på godisförråden!

även med oss sju godisväskor som verkade uppskattade! Ett hundhem som arbetar belöningsbaserat/med mjuka metoder måste ha god tillgång till bra belöningar och volontärerna bör utbildas i hur de bäst tränar med hundarna. För hundar lär sig som bekant hela tiden, även om vi inte tycker att vi tränar med dom. Under vårt nästa besök hoppas vi kunna jobba vidare med berikningsdelen och aktiveringsparken (som ju var främsta syftet med vår insamling!) men vi kommer även fortsätta arbeta för att dämpa stressen och bidra med specialskrivet informationsmaterial till alla volontärer.

Veckan gick, trots de långa dagarna, väldigt snabbt och vi snickrade in i det sista. Vi lyckades sen med konststycket att missa flyget trots att vi köade till incheckningen i en och en halv timme. Det resulterade i att vi fick köpa nya biljetter för tretusen var. Lagom roligt. Biljetter (både de gamla och nya), mat etc betalade vi med privata pengar och av de insamlade 32 150:- spenderade vi femtontusen, vilket betyder att vi kan göra mer än lika mycket till! Tack vare era generösa bidrag kommer vi kunna förhöja livskvaliteten avsevärt och göra hundarna bättre rustade för sin flytt. Det känns amazing! Nästa besök är planerat till augusti så nu måste vi bara jobba ihop pengar för att kunna åka igen. Det finns så mycket att göra, tack än en gång SOS för att vi fått förtroendet att jobba med era underbara hundar och engagerade volontärer!

Det finns så mycket mer att berätta men jag lämnar över tangentbordet till Peter som ska berätta om sina första upplevelser från ett hundhem. Hans inlägg kommer upp vid lunchtid men dela gärna det här så länge om du vill att fler ska få ta del av arbetet för gatuhundarna!

Kolla in fler bilder på vårt instagramkonto!

Nu drar vi till Spanien igen!

6 Jul

Idag åker vi till Spanien igen för att hjälpa till att förbättra verksamheten på SOS hundhem utanför Malaga. Vi har varit där två gånger förut, för att ta del av deras

Emma från SOS

Emma från SOS

rutiner och lära oss mer om arbetet på gården. I samband med det andra besöket gjorde vi en analys av läget och skrev ihop ett förslag på åtgärder för att göra en redan välfungerande verksamhet ännu bättre. Vårt fokus låg på att göra hundarna bättre förberedda inför flytten och att öka livskvaliten och dämpa stressen i kennlarna. Vi pratade också med långtidsvolontären Oscar och idén om att komma tillbaks för att bygga en aktiveringspark föddes.

För att slippa belasta organisationens redan ansträngda ekonomi bestämde vi oss för att samla ihop pengarna till aktiveringsparken själva och vi fick hjälp av Malin Hanning som regelbundet volontärarbetar på SOS. Hon delar livet med podencomixen Dylan och ville så klart se till att göra vad hon kunde för att pengarna skulle komma in. Vi satte målet på 30 000 men efter bara några månader fick vi stänga insamlingen då vi nått hela vägen. Totalt fick vi in 32150:- som nu kommer användas till att berika hundarnas liv och skapa träningsmöjligheter för att de bättre ska kunna anpassa sig till livet i sina nya hem. Allting har blivit förskjutet pga utbrändhet, strul med hundvakter och allmän stress men nu är biljetterna bokade och väskorna packade (typ). Det blir Rasmus och Salli från R+ Hundskola och Peter från Hundens Utbildningsakademi som åker ner för att jobba intensivt med projektet under en vecka. Skisserna vi har knåpat ihop lär ändras flera gånger längs vägen, beroende på hur det ser ut där nere nu och vad vi hittar för möjligheter. Det känns oerhört spännande och vi hoppas kunna uppdatera er här på bloggen under veckan som går. Kom gärna med förslag på roliga balanshinder, matstationer och miljöträningsaparater. Vi har tusen vilda idéer, förhoppningsvis kommer de att sluta i något bra!

Läs om våra tidigare besök här och här.
Läs om när Rasmus var på besök på hundhem i USA här.

Hemliga hälsningen: För försiktiga och översociala hundar!

17 Apr

Idag när vi var på väg till en lektion, där YipYap skulle vara med som figurant, mötte vi en granne jag hejat på eftersom han också har hundar. Jag hejar iofs alltid dog greetingpå mina grannar, men vissa har man mer lust att snacka med. Oftast är det dom som har hund, eller dom som visar intresse för ens hundar, med andra ord: alla i det här huset. Alla älskar hundar, jag hejar mycket, varje runda hejar jag. Men vad som också händer är att jag blir kluven inför YipYaps hälsningsbeteende. Han har alltid blivit lite stressad av att hälsa på folk och jag tror det är den sociala pressen som spelar in.

YipYap är egentligen en mild och trevlig hund som tycker om de allra flesta människor han träffar, de han lär känna tycker han nästan garanterat om. Han är pussig och vill vara nära på ett mysigt sätt, jag har aldrig sett några tendenser till aggression mot en människa, även om han tyvärr blivit skrämd eller trängd många gånger. Han är så vansinnigt snäll. Men han kan bli skällig, nervös och stressad och ibland kan det nog vara svårt för folk att se om han är överdrivet glad eller om han tycker situationen är läskig. Oavsett känsla så kommer det ljud ur hans mun och han går upp i varv på ett sätt som varken han eller nån annan mår bra av. Det slog mig idag när grannen ville stanna och snacka att jag måste ta itu med det här. Hittills har strategin varit att tänka att det bara är ett ljud, tänka att han ju gillar folk egentligen och att jag därför inte behöver jobba med hans nervösa tendenser. Men idag slog snilleblixten ner i mig och jag började träna på hans nya hälsningsbeteende. Läs mer

Det handlar inte om metoder – det handlar om hundsyn

15 Apr

Det var ganska längesen nu, men det händer att jag diskuterar träningsmetoder med någon som inte alls kan förstå vad jag menar. Eller är det att jag inte kan yipyaphopebegripa att de inte förstår, hur tydligt jag än förklarar. Oftast sker den här typen av diskussioner på internet, och inte sällan uppkommer de runt någon typ av problembeteende och hur det bäst kan lösas. Länge vände jag ut och in på mig själv för att försöka förklara, överbevisa och få den andra parten att förstå. Sen insåg jag att vi inte pratade om samma saker. Alls.

När jag har tänkt mer på det är det inte så konstigt att vi inte kan komma överens. Det är tvärtom rätt logiskt att vi pratar om varandra och har svårt att ta den andra sidans argument på allvar. Vi har nämligen helt olika utgångspunkt och i mångt och mycket även olika mål. Nu menar jag inte den genomsnittlige hundägaren som kanske använder sig av korrigeringar i träningen, vi brukar kunna komma bra överens och jag känner att jag brukar nå ut förhållandevis lätt. Ofta beror valet av träningsmetoder på bristande kunskap, ett känslomässigt agerande eller att de inte såg någon annan utväg än att bråka med hunden. Men det är sällan något de önskar, ofta finns ett visst mått av desperation, vanmakt och ånger med i förklaringen av varför de gjort som de gjort. De allra flesta jag träffar på kurser och privatlektioner vill inte ha en konfliktfylld vardag och är ganska tacksamma för att slippa korrigera och bossa runt med sin hund. De är öppna för alternativ, tar tacksamt emot tips och när de ser resultaten byter de gärna träningsmetoder. Läs mer

Möt Vita – en kinesisk överlevare!

22 Okt

Idag har jag hållit privatlektion för en väldigt speciell hund, Vita, som räddades från ett hundslakteri i Kina bild 3bara några timmar innan hon skulle ha dödats för köttets skull. José, som var där undercover för att filma djurplågeriet ljög för slaktarna och sa att han ville ha med en hund för att slakta själv. De köpte det och Vita lämnade helvetet i Kina för ett liv som älskad familjehund i Spanien. Sin bakgrund till trots har Vita inga problem med människor, hundar däremot är obehagliga och hon tar till tänderna för att försvara sig om hon känner sig hotad.

Vi pratade med José från Igualdad Animal i somras och han frågade om vi ville komma till Madrid för att träna med Vita när vi ändå var nere i Spanien. Fascinerade över den lyckliga storyn och trollbundna av den vackra hunden tackade vi glatt ja. Klart vi ville komma och hålla lektion!
Vita har gjort en fantastisk resa, från det smutsiga och av blod klistriga golvet i slakteriet till tryggheten i en familj och hon verkar ha fixat det förvånansvärt bra. När Vita räddades från slakteriet och flögs till Spanien hade de ingen aning om att hon var dräktig. Hon var i dåligt skick, smal och undernärd. Väl här födde hon åtta valpar, en dog kort efter födseln men de andra har klarat sig bra och fått fina hem runtom Madrid. Vita själv verkar ta det mesta i livet rätt bra, hon var framåt och ville hälsa på oss direkt när vi träffades i Madrids mest kända park. Ungdomar åkte skateboard några meter bort, folk joggade och cyklade förbi och hon såg inte ut att bry sig nämnvärt. Läs mer

Hade vi ätit hundar om vi bodde i Kina?

1 Sep

Jag tittade precis på film från en undercoverutredning från den kinesiska handeln med hundar för köttproduktion. Filmmaterialet är bland det vidrigaste och sorgligaste jag sett i hela mitt liv, Vita räddades undan dödenjag har svårt att formulera mig och det känns som att orden inte räcker till. Vanmakten och sorgen är för stor, den blockerar mig och jag har svårt att hantera vad jag sett. Jag kan känna lukten av blod och urin och jag kan se mina älskade hundar i de skitiga burarna. Bilderna har etsats fast på min näthinna och jag hinner tänka på vilka liv de där hundarna hade kunnat leva, vad de hade tyckt om att göra, hur de hade känt om de bara fick chansen. Så kommer sorgen över mig igen. Den stora svarta sorgen. Men mitt i allt elände hittar jag trots allt lite hopp i en hund som räddades ögonblick innan slakten skulle ske. Lilla Vita fick leva sitt liv i Spanien och i frihet långt från slakterierna födde hon åtta fantastiska valpar. Vita fick mig att skriva det här.

Jag är en rätt positiv människa, jag letar ljusglimtar och vet att saker kan förändras om vi bara hjälps åt och att alla stora förändringar har börjat med att några få tagit initiativet och visat på en annan väg. Jag är väl medveten om hur jävlig världen är, jag är inte rädd för att se eller läsa om hemska saker, för jag tänker att kunskap är en förutsättning för att kunna förändra något och för att slippa leva i en lögn. Det här inlägget kommer att handla om vad jag sett men jag kommer inte visa en massa blodiga bilder. Det behövs inte, alla kan vi sätta oss in i hur ett slakteri ser ut. Bildmaterialet från Kinas hundslakterier är upprörande och jag blir fysiskt illamående av att tänka på att just nu, medan jag sitter här med sovande hundar omkring mig, ligger andra vettskrämda i burar på andra sidan jorden. De ser sina familjemedlemmar klubbas, få halsarna avskurna och förblöda till döds. Vissa andas fortfarande och rör sig när de slängs i högar med döda och döende djur.

Hundar är nära oss, de lever sina liv med oss, vissa sover i våra sängar och äter vår mat. Vi tar hand om dem, ser efter dem och vi går ur vår väg för att de ska må bra. Vi försöker förstå dem, läser, lyssnar, försöker begripa hur de känner och hur de tänker. Vi vill dem väl och agerar så bra vi kan utifrån den grundtanken. När vi väljer träningsmetoder har vi alltid hundens välmående i första rummet, det blir mer och mer av en självklarhet. Hundvärlden utvecklas när förståelsen för hundars känsloliv ökar och belöningsbaserade träningsmetoder sprids och det glädjer mig. Vad som också glädjer mig är att fler och fler utvecklar sin empati, från att gälla hunden där hemma till hunden på gatan, den utslängda, övergivna eller vanvårdade. Många ställer upp, skänker pengar, volontärarbetar, adopterar. Om en hund blir stulen eller springer bort samlas mängder av människor i solidaritet, med människan som förlorat sin vän, men framförallt, tror jag, med hunden. Vi vet hur hemskt det måste kännas att irra runt, sakna sin familj, kanske svälta. Att bli av med tryggheten och allt som man kan lita på. Vi har lätt att relatera till hundar, för de lever så nära oss. När hundar dödas i Kina väcker det avsky och ilska. Vi äcklas över att någon överhuvudtaget kan göra så. Och det är varken konstigt eller fel. Att vi mår illa av att bevittna djurplågeri och död är ett tydligt tecken på att vi kan sätta oss in i andras smärta och göra deras lidande till vårt.Hund på slakteri i Kina

En sak som intresserat mig länge är hur och varför vi drar gränser för vår empati, vårt medlidande med andra. Hundarna som ligger och sover tryggt hos oss om nätterna har samma känslor som hundarna som slaktas i Kina när morgonen kommer. Få skulle argumentera annorlunda. Men hur är det med andra djur? Vad är det egentligen som skiljer en hund i Kina från en gris i Sverige?

Är det hur de lever? Eller hur de dör? Är det vad de känner sekunderna innan de dör, eller alla dagar och nätter som lett fram dit?

Djurens upplevelser är relevanta och deras liv spelar uppenbarligen roll, annars hade vi inte brytt oss om ifall djuren hade det bra eller försökt hålla våra älskade husdjur vid liv så länge som möjligt. Att en hund inte har någon livsglädje kvar är enligt mig en legitim anledning att låta den få somna in medan att avsluta en hunds liv i förtid är ett övergrepp, även om det sker smärtfritt. Jag tror att många håller med mig om det och livet är uppenbarligen viktigt. Men varför är det mer viktigt för en hund än för ett annat djur? Vad skiljer dem åt? Är det deras intelligens, eller förmåga att uppskatta det fina i livet? Är det hur de kommunicerar, eller hur de reagerar på rädsla och smärta?

Jag tror att den största skiljelinjen mellan våra husdjur och de andra djuren är baserad på att vi lever så nära vissa av dem. Att vi lätt kan relatera till hundar gör att vi vill behandla dem med respekt, vi vill dem väl och vi påverkas av att de mår dåligt. Vi kan lida med dem. Men varför stanna där? Spelar det någon roll om ett djur har klövar, vingar eller tassar? Är det det som avgör vad djuret har för behov och om det kan känna lycka? Förändrar djurets intelligens hur det upplever obehag och smärta? Har en ko mindre känslor än en hHund väntar på att döund? Eller är det bara så att vi gjort skillnad på djur och djur baserat på vår egen bekvämlighet och okunskap? Det är en förklaring i alla fall.

Vi som jobbar med R+ Hundskola drivs alla av en stark vilja att göra livet bättre för hundar, alla hundar. Hundar är vår passion i livet och vi älskar att jobba med de fantastiska hundar och människor som vi träffar på kurser, privatlektioner, seminarier och läger. Men i takt med att vi lär oss mer om hundars beteenden och känslor ökar också vår empati med andra djur. Ju större förståelse vi får för stressade hundar, och hundar som inte får sina behov tillgodosedda eller rentav misshandlas, desto större blir vårt engagemang för alla djur. Vi är inte rädda för att utvecklas och i takt med att vi lär oss mer förändras våra egna vanor och val. Vi vill vara del av en positiv förändring, inte stå tvekande kvar när andra försöker göra något bra av världen. Vi vill förändra livet för alla djur, eftersom vi ser våra hundar i allt levande. Vi har därför valt att driva R+ Hundskola som ett veganskt företag. Allt vi gjort och gör kommer att vara baserat på empati och respekt för alla djur, oavsett hur de ser ut eller var de lever. På alla våra arrangemang serveras helvegetarisk mat och vi gör alltid vårt bästa för att visa hur gott det är att äta vego. Vi vill föregå med gott exempel och vara de där som tar initiativ och gör skillnad.

Vi inser att vägen till en djurvänlig vardag kan gå långsamt och kanske måste ske i små steg men vi är vana vid att sätta kriterier och så länge saker går i rätt riktning vill vi hjälpa till. Vi delar gärna med oss av tips på hur man kan göra om sina favoriträtter i djurvänligare tappning och peppar alla som vill testa att förändra sina matvanor. Vi kommer aldrig vara dömande eller pracka på någon våra åsikter när vi jobbar men om någon vill diskutera eller höra mer berättar vi gärna. Vi resonerar på samma sätt som med hundträning, förändringen måste komma inifrån, för att man förstått vad en hund behöver och vill ändra på sitt sätt. Om du läst så här långt är du antagligen intresserad av vad vi har att säga och om du vill lära dig mer kan du beställa ett gratis infokit via formuläret. Vill du hjälpa de kinesiska hundarna hemifrån så ge ditt stöd till Animal Equality som genomfört utredningen eller Djurrättsalliansen som också gör ett fantastiskt jobb med att avslöja djurplågeriet. Tack för att du bryr dig. Världen behöver inte se ut som den gör.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett lyckligt slut, Vita räddades och fick leva sitt liv hos en människa som älskar och respekterar henne. Hos veterinären upptäckte dom att hon var dräktig och åtta valpar lever nu livets glada dagar i Spanien.